på kvällspromenad

Efter nästan 7 år i Helsingfors så gick jag äntligen vilse i mina hemkvarter. Ingen aning hur det var möjligt men helt plötsligt var jag på väg åt helt fel väderstreck.

Oh Joy, världen är stor igen!

Inte nöjd med mindre än ett fullkomligt hopp.

Det slog mig idag, när jag halvfebrig stod och diskade att  Livet kan inte bli bättre än när man har insett att det kan inte bli sämre... 

Ja det var ungefär det.

Men for the record, jag går inte omkring och tror att jag själv är där ännu. Jag förstår inte ens riktigt vad som är skillnad på tro och hopp för tillfället... Eller så är jag där och förstår det men accepterar bara inte hur lite av det som egentligen är upp till mig att förstå. Men jag är övertygad om att även den insikten kommer med tiden. Så länge man söker på rätt ställe alltså.

 Jag vill helt enkelt bara leva som att jag har fått FÖR mycket förlåtet.

Hur ihärdigt är vi beredda att älska främlingar?

Måste medge att det ibland känns konstigt att tänka sig att ens beteende, insikter, val och beslut beror på någon annans val och beslut att be. Särskilt om man inte frågat efter det.  Men om kärlek verkligen är den största kraften. Är det då inte mera konstigt att tänka sig att en ihärdig bön som bottnar i kärlek skulle vara utan verkan?