Läser Om konsten att bli dum av Martin Page. Han påstår att intelligens är en belastning, o han påstår det på ett mycket festligt sätt. Jag har säkert hundra facebookvänner som jag skulle kunna rekomemendera den här boken för. Vad säger det om min vänkrets egentligen?
Konstaterade också att den inte är aktuell för mig. Exemplen på det är många, bland annat lyckades jag igår kläcka ur mig att sverige är det förlovade landet" i direktsändning. Vad jag menade var att sverige är kräftornas förlovade land... Men det blev inte så.
På ett mera allvarligare plan går funderingarna kring vad vi går miste om och inte förtstår då vi inte lyssnar och lär av våra äldre generationer. Hur många gånger läser man inte att jag är din faders Gud, Abrahams Gud och så vidare. Vad går vi misste om då våra fäders upplevelser inte har någon betyelse i vår kultur längre? Det måste ju utan tvekan leda till att vi stampar på stället och inte förstår vad den djupare undertexten i sådana uttryck var tänkt att vara.
Det förvånar mig ständigt hur lätt det är att nonchalera 2000 år av tro ansett värdig att bygga livet kring, o att helt plötsligt på en generation bli så upplysta så att allt sådant är nonsens. Och går det en generation till så går vi inte längre vilse som får eller är den förlorade sonen för då har man aldrig vänt sig bort från fadern. Man har aldrig lärt känna honom för ens föräldrar ansåg det inte nödvändigt att föra åtminstone kunskapen vidare. Då är man inte vilsen då är man bara en okultiverad vilde som måste tämjas från början... eller?
