Tjäna oförgänglighet

Så att du förevigt blir ihågkommen... eller nåt.
Det var ett tag sedan jag stack in min näsa hit i cyberspacen. Skulle vara rätt roligt med en mjuk skärm som man faktiskt kunde sticka in näsan i, har läst att sådanna är på kommande... coolt!

Har väl hänt en del, fast inte så mycket jag känner mig tvingad att dela med mig av. Fick ju mina två böter under loppet av 15 minuter här i förra veckan (Inte stolt) Och jag har dessutom inget att skylla på.

Har en ryslig förkylning som rusar i mina ådror o kämpar mot mina vita blodkroppar. Så om du inte vill bli smittad så ska du nog snabbt stänga den här rutan...

Nähä.. Bli sjuk då, men säg sedan inte att jag inte varnade.


Har förtjänat ihop till en ny söt liten telefon också. blev nokia igen... 5300. I still like it a lot... Men motivet på bilderna den tar är kanske inte så fantastiska :D


Annars är almanackan lagom full, tar ingen stress, vilket klassmedlemmar anser aningen konstigt. Fick frågan om jag någonsin är stressad eller nervös... HA-ha LOL! Läs tidigare inlägg om latent personlighet så förstår ni kanske att det är ett sådant personlighetsdrag som man inte visar utåt, för det är en potentiell svaghet som kan utnyttjas häsnsynslöst.

men men... ska fortsätta leva så att jag slipper nånvart.

Ha en bra dag!

Simple not Easy

Fördomar är vad som gör alla amatörantropologer så säkra på sin sak. Fördomar och egna erfarenheter. (Jag bara varnar er. Det här är en sak som upprör mig aningen för stunden)
På grund av två saker.

1. Efter att du varit objekt för denna wannabeforskning så hamnar du i ett litet fack. Varifrån De vägrar släppa ut dig eftersom de anser att denna typ av forskning är universal och konstant. Meaning: att du kan inte ändras, för dessa människor så kommer du alltid att vara lika dum, lika smart, lika blond, lika osäker, lika egocentisk som du var under undersökningen.

Om nu detta är fallet varför går vi i skola? varför lär vi oss saker om det inte är för att förändra oss, för att vidga medvetande få en annan syn på oss själva och livet och omgivningen runtomkring?

2. Vad dessa "forskare" också förbiser och inte alls bryr sig om är att det finns en "latent" personlighet, som många inte gärna delar med sig till höger och vänster, en annan dimmension av dig själv som bara utvalda, "värdiga" får se. Det betyder inte att man diskriminerar och väljer några få, föör då skulle man inte vara bättre själv än dessa antropologer. Nej utan detta är en sida som man delar med sig till personer som kan ta den till sig, som inte ryggar tillbaka över den oväntade karaktären som finns gömd i skalet.

Egentligen är det ofta så simpelt. Bara att lyssna, inte låtsas utan att ge sin koncentrerade uppmärksamhet till nya upptäckter. Det borde ju vara i vårt intresse också... ifall vi inte tror att vi redan vet allt.

Det kräver kvalitet och inte kvantitet utav människor så kallade vänner och det tar tid. Tid vi inte har eller tar eftersom vi lever i denna hyperrealism där vi masskonsumerar och exploaterar våra medmänniskor.

Suck* det är skapat att vara så simpelt... Men det är inte lätt!

I'm out. The funky farm is deleted and lost forever.

Jag ritade mina cirklar i sanden, Det minns jag. Jag ville inte ha dem perfekta och klotrunda, för även jag förstod att de behöver inte vara perfekta för att var tillfredställande.

Jag minns att jag valde en cirkel, inte den största, inte heller den som var rundast eller den med den bredaste konturen. Nej jag valde en på måfå. Det spelade ju ingen roll för jag kunde ju alltid byta cirkel, rita nya om jag så ville.

Vad jag inte märkte var att min cirkel snart ändra dimmension, den steg upp ur jorden, upp ur sanden som jag hade ritat den i. Jag märkte inget förrän dörren öppnades. Jag visste inte ens att det fanns en dörr, för en dörr behövs inte till konturer i sanden, det är ju bara att stiga över sträcken!

Jag steg ut, är trot allt en varelse av nyfikenhet, det hör till våra egenskaper och det har varit vår börda sedan Edens lustgård. det är något jag kan acceptera.

väl ute var allt så annorlunda, allt det gråa försvann. kunde inte hitta något som kunde kallas vanligt.

Låter precis som det jag brukade drömma om i min bur...

Men vet du vad... Jag vände mig om för att gå tillbaka.

Men dörren var låst.

Det är väl tacksamt att jag inte har nyckeln, tacksamt att jag inte har möjlighet att fly, det tvingar mig att fundera om jag verkligen vågar leva i en värld utan gråa toner eller mörka skuggor. Vågar jag möta det som jag endast brukar skymta en skugga av? Det bästa med skuggor är att det behövs ljus för att de ska bildas.

Vågar jag,
leva i ljuset?
lita på ljuset?
längta med ljuset?

mark 10:17-31