Herren ger o Herren tar.
Ännu ett projekt avslutat... och Anu har lärt sig mycket om livet.
Det tackar hon för.
Thursday, October 30, 2008
Saturday, October 25, 2008
En länk i mitt liv, to make the music fade.
Morgon stund hade guld i mund! men sedan vakande jag... O störde mig på det tilltvingade rimmet som sker på gramatikens bekostnad... Det skär sig.
Hur som helst. Skrev ett kort inlägg tidigare imorse men det var nog bara dittvingat. Nu kommer en fortsättning som också kommer att skära sig på förnuftets bekostnad...
Det började med Lasse. Han har rim o reson han. Winnerbäck heter han väl i efternamn. Han säger följande:
”Det kallas tvivel, det där som stör
det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
o jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur.
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
det känns tomt eller hur?”
Tacka Lasse för de orden.
De fick mig att ta på mig mina svettiga springkläder o ta tjuren i hornen… och plocka blommor åt Ferdinand.
Jag drevs ut i vildmarken för att reda ut mitt liv. Det ter sig nämligen som att livet runt omkring en krånglas ihop fastän man inte alltid tycker sig ha del av skeendet, ändå dras man in i det o förväntas ta tag i det. Inte alltid rättvist.
Men… det kallas livet.
Hur som helst, vi tar det från början. Om du har något som stör så tar det ofta en stund innan man hittar en frekvens där Gud kan börja jobba med en, det är alltid så mycket i vägen… Man ska bara... dratta i bäcken, snubbla på stubbar, halka på rötter, skaka ner ekkorrar ur träden, skrämma kaniner, vissla på hästar, mata daggmaskar åt katten (den var inte hungrig) sätta käppar i hjulen åt cyklisterna och krokben för löparna, dela ut pensionärspoäng för par med likadana träningsoveraler, kasta pinnar åt hundar, rispa sig på grenar o krama träden…
Innan man kan lugna sig lite för att komma till det väsentliga. Förlåtelsen o kärleken... o krama nån som är risig.
Det var ju lätt... NOT!
Men för att vara ärlig så löste det sig inte riktigt ännu, tror jag tar det här i kronologisk ordning så att ni kan få en inblick i varför Jesus behövde vara 40 dagar i öknen. Vi har inte ännu en tillräckligt lång tunga för att kunna snappa åt oss av tankarna som surrar lite längre bort. Vi får nog vänta några miljoner år ännu innan vi blir några långtungade, tjockskalliga hackspettar. Men misströsta ej, jag jobbar på det i egen kraft :D
Funderingar som är lite lättare att få tag kan vara sådant som kallas irritationsmoment, de brukar minsann inte hålla sig utom räckhåll. Exempelvis, att man stör sig på taktbefriade människor. För det kan jag erkänna att jag gör, det betyder inte att jag har något emot dem som person, men visst stör man sig om någon inte känner pulsen. Saknar rytmen. Visst? Och idag så var det jag som var störande. Tog mig ungefär en halv timme innan jag hittade lunket o kunde börja fokusera på invärtesproblem, som att ”Jesus led och dödde.”… (Det är del av kärnan som kommer så småningom, så bear with me (björna med mig för er som inte kan engelska))
Ville bara först tvinga in ett psalmcitat åt dig pappa. För det var dig som jag började tänka på näst. Och tänkte som så att intvinga psalmcitat e passande eftersom psalmer tvingar in rim. Dödde är inte heller svenska! (det analfabetiska moddabarnet har talat)
Alltså...
Var var jag, ja just det pappa ja, jo han fick sig några tänkvärda tankar över sina stigmataupplevelser. Än så länge har ett spjut genomborrat hans knä o en spik hans hand. Detta bara på några veckor så jag väntar bara på att foten ska få sig också. Jepp! Jag suckade åt ditt håll i mitt orytmiska lunk!
O då man tänker på pappa så får det en också att osökt tänka på mamma, som e så omedvetet kul. Vi uppskattar verkligen vår bodyjoghurt! :D o allt annat för den delen också. Måste nog ställa till med kalas här så att nån äter upp det nyfyllda skafferiet. Tack för att ni tog hand omer själva i storstan.
Det väsentliga alltså...
Ungefär vid den här tiden av länken. Det hade nästan gått en timme så tog musiken slut i öronen o Third Days sång ”please take away my life when I don’t have the strenght to give it away to you Jesus” lämnade att snurra i öronen… Och nu börjar vi komma till kärnan i äppelskruttet… O Lasses ord visade sig igen beskriva problematiken ganska bra….att jag är "som en fluga i smöret på någon annans kalas, vi proppar i oss och vaknar som as”.
Så jag vaknade alltså… som ett as.
Innan jag for ut så hade jag fått rådet att om det är något jag har gjort fel, så ska jag be om förlåtelse. Uppenbart och simpelt... o otroligt störande! Klart man ska be om förlåtelse om man har gjort något "fel". Men det ante mig att jag än en gång skulle tvingas be om förlåtelse för de bra sakerna som jag gjort... Det blir så paradoxalt, men jag upprepar Third Days lyrik igen: "Please take away my life when I don’t have the strength to give it away".
Det är inte mitt liv eller mitt kalas o varje gång jag gör saker i egen kraft så är jag där igen, tror jag gör Guds jobb men egentligen upphöjer jag bara mig själv. Det leder inte till något fruktbart. Nej, kalaset är inte mitt! Men jag är bjuden. Hurrah!
Vid den här tiden så hade jag lunkat på i 2 timmar o kan ju inte säga annat än att Gud också är tålamodets fader som väntar o halar in oss lite i taget. Fastän vi sprattlar emot.
Så summan av kardemumman är att det är bara att paketera in sitt högmod o ge det åt Jesus, han led och dödde för att få det, vem är jag att behålla det då? o man ska faktiskt ha med sig presenter på kalas, fastän de i mitt fall inte är något att skryta med. Men det är allt han vill ha...
Nu ska jag nog tänja…
Hur som helst. Skrev ett kort inlägg tidigare imorse men det var nog bara dittvingat. Nu kommer en fortsättning som också kommer att skära sig på förnuftets bekostnad...
Det började med Lasse. Han har rim o reson han. Winnerbäck heter han väl i efternamn. Han säger följande:
”Det kallas tvivel, det där som stör
det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
o jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur.
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
det känns tomt eller hur?”
Tacka Lasse för de orden.
De fick mig att ta på mig mina svettiga springkläder o ta tjuren i hornen… och plocka blommor åt Ferdinand.
Jag drevs ut i vildmarken för att reda ut mitt liv. Det ter sig nämligen som att livet runt omkring en krånglas ihop fastän man inte alltid tycker sig ha del av skeendet, ändå dras man in i det o förväntas ta tag i det. Inte alltid rättvist.
Men… det kallas livet.
Hur som helst, vi tar det från början. Om du har något som stör så tar det ofta en stund innan man hittar en frekvens där Gud kan börja jobba med en, det är alltid så mycket i vägen… Man ska bara... dratta i bäcken, snubbla på stubbar, halka på rötter, skaka ner ekkorrar ur träden, skrämma kaniner, vissla på hästar, mata daggmaskar åt katten (den var inte hungrig) sätta käppar i hjulen åt cyklisterna och krokben för löparna, dela ut pensionärspoäng för par med likadana träningsoveraler, kasta pinnar åt hundar, rispa sig på grenar o krama träden…
Innan man kan lugna sig lite för att komma till det väsentliga. Förlåtelsen o kärleken... o krama nån som är risig.
Det var ju lätt... NOT!
Men för att vara ärlig så löste det sig inte riktigt ännu, tror jag tar det här i kronologisk ordning så att ni kan få en inblick i varför Jesus behövde vara 40 dagar i öknen. Vi har inte ännu en tillräckligt lång tunga för att kunna snappa åt oss av tankarna som surrar lite längre bort. Vi får nog vänta några miljoner år ännu innan vi blir några långtungade, tjockskalliga hackspettar. Men misströsta ej, jag jobbar på det i egen kraft :D
Funderingar som är lite lättare att få tag kan vara sådant som kallas irritationsmoment, de brukar minsann inte hålla sig utom räckhåll. Exempelvis, att man stör sig på taktbefriade människor. För det kan jag erkänna att jag gör, det betyder inte att jag har något emot dem som person, men visst stör man sig om någon inte känner pulsen. Saknar rytmen. Visst? Och idag så var det jag som var störande. Tog mig ungefär en halv timme innan jag hittade lunket o kunde börja fokusera på invärtesproblem, som att ”Jesus led och dödde.”… (Det är del av kärnan som kommer så småningom, så bear with me (björna med mig för er som inte kan engelska))
Ville bara först tvinga in ett psalmcitat åt dig pappa. För det var dig som jag började tänka på näst. Och tänkte som så att intvinga psalmcitat e passande eftersom psalmer tvingar in rim. Dödde är inte heller svenska! (det analfabetiska moddabarnet har talat)
Alltså...
Var var jag, ja just det pappa ja, jo han fick sig några tänkvärda tankar över sina stigmataupplevelser. Än så länge har ett spjut genomborrat hans knä o en spik hans hand. Detta bara på några veckor så jag väntar bara på att foten ska få sig också. Jepp! Jag suckade åt ditt håll i mitt orytmiska lunk!
O då man tänker på pappa så får det en också att osökt tänka på mamma, som e så omedvetet kul. Vi uppskattar verkligen vår bodyjoghurt! :D o allt annat för den delen också. Måste nog ställa till med kalas här så att nån äter upp det nyfyllda skafferiet. Tack för att ni tog hand omer själva i storstan.
Det väsentliga alltså...
Ungefär vid den här tiden av länken. Det hade nästan gått en timme så tog musiken slut i öronen o Third Days sång ”please take away my life when I don’t have the strenght to give it away to you Jesus” lämnade att snurra i öronen… Och nu börjar vi komma till kärnan i äppelskruttet… O Lasses ord visade sig igen beskriva problematiken ganska bra….att jag är "som en fluga i smöret på någon annans kalas, vi proppar i oss och vaknar som as”.
Så jag vaknade alltså… som ett as.
Innan jag for ut så hade jag fått rådet att om det är något jag har gjort fel, så ska jag be om förlåtelse. Uppenbart och simpelt... o otroligt störande! Klart man ska be om förlåtelse om man har gjort något "fel". Men det ante mig att jag än en gång skulle tvingas be om förlåtelse för de bra sakerna som jag gjort... Det blir så paradoxalt, men jag upprepar Third Days lyrik igen: "Please take away my life when I don’t have the strength to give it away".
Det är inte mitt liv eller mitt kalas o varje gång jag gör saker i egen kraft så är jag där igen, tror jag gör Guds jobb men egentligen upphöjer jag bara mig själv. Det leder inte till något fruktbart. Nej, kalaset är inte mitt! Men jag är bjuden. Hurrah!
Vid den här tiden så hade jag lunkat på i 2 timmar o kan ju inte säga annat än att Gud också är tålamodets fader som väntar o halar in oss lite i taget. Fastän vi sprattlar emot.
Så summan av kardemumman är att det är bara att paketera in sitt högmod o ge det åt Jesus, han led och dödde för att få det, vem är jag att behålla det då? o man ska faktiskt ha med sig presenter på kalas, fastän de i mitt fall inte är något att skryta med. Men det är allt han vill ha...
Nu ska jag nog tänja…
Hej nörd!
Ge o du ska få. Löd o d ska fastna. Det har nog varit den senaste veckornas filosofi... d e naaajs!
Har alltså tillbringat mitt "höstlov" med att löda kontakter. Kabel-, och socialakontakter. Och vad är bättre än det? Inget skulle jag vilja påstå. Iaf. inte om man har på känn att det är Gud som har petat dit en.
Jag har än en gång noterat att det är skönt att leva i nuet under en sådan insikt. Det ger mig en ovanlig ro, då jag bara får gnola på. Jag vet ju att jag är med på kartan o att den gudomliga GPSen e uppdaterad, så vad kan gå fel? Trafikstockning kanske, men det är ju inget hinder, bara en fördröjning... O jag kan chilla under tiden.
Ha en bra dag mina vänner, Anu ska ta sig ett spring.
Har alltså tillbringat mitt "höstlov" med att löda kontakter. Kabel-, och socialakontakter. Och vad är bättre än det? Inget skulle jag vilja påstå. Iaf. inte om man har på känn att det är Gud som har petat dit en.
Jag har än en gång noterat att det är skönt att leva i nuet under en sådan insikt. Det ger mig en ovanlig ro, då jag bara får gnola på. Jag vet ju att jag är med på kartan o att den gudomliga GPSen e uppdaterad, så vad kan gå fel? Trafikstockning kanske, men det är ju inget hinder, bara en fördröjning... O jag kan chilla under tiden.
Ha en bra dag mina vänner, Anu ska ta sig ett spring.
Tuesday, October 14, 2008
oförutsägbarhetens fjädrar i hatten.
Nu ska vi prata självransakan… o det är baserat på en sådan session (självransakan) som jag nu hänvisar till “varför går Kalle Anka utan byxor" paradoxen.
Att Kalle inte bryr sig om att skjärtfjädrarna vaggar fritt nedanför sjömanskostymen har man ju förstått. Men vad som har orsakat rynkade pannor i åratal är grubblet över varför de duniga små fjunen blir så viktiga att dölja när överkroppen är bar... Men nu ska vi inte fundera på det utan bara konstatera att sådan är verkligheten.
Stjärtfjädrar är något att vara stolt över, de är tilltalande o attraktiva.
Och för att göra en lång historia kort så vill jag göra er uppmärksamma på kvinnornas stjärtfjädrar, nämligen “mystiken”… För vi är mystiska. Till och med för oss själva så det i sig är nog inget att diskutera. Liksom stjärtfjädrarna är attraktiva hos en anka så är mystiken kring en kvinna attraktiv hos männen, am I right? Det är iaf. vad jag har fått för mig, men jag visste inte heller att pappa har en bögtraktor så jag kan ev. godta att jag kan ha fel, men ni får nog ha bra argument för att överbevisa mig.
Hur som helst, vi (kvinnor) har alltså fått för oss att det är till vår fördel att uppträda mystiskt.
Och hur gör djur då? Jo, genom humörsvängningar! Men vad vi inte inser är att humörsvängningar inte är mystiska utan bara inkonsekventa. Och att det i längden bara är oroväckande hos våra nära o kära.
-> Vilket gör att den andra parten måste utveckla en skyddsplan mot detta oberäkneliga hot.
-> Vilket i sin tur betyder att de plockar fjädrarna av oss. :/
Så vart vill jag komma med detta?
Jo att det är bra och lämpligt att ibland dölja o vara rädd om plymerna när vi är psykiskt nakna. Men är vi överlag övertäckta med en grundtrygghet, så som Kalle har sin sjömanskostym, ja då kan vi stoltsera med pennfjädrarna i högan sky och till och med sätta hatten på sned. För grundtrygghet motverkar humörsvängning. Iallafall mina.
Och då blir mystiken det som den är tänkt att vara spännande och tilldragande. Inte hjärtsviktsframkallande.
det fanns inte så mycket mera att säga om det.
1joy o 2joy
//Anu
Att Kalle inte bryr sig om att skjärtfjädrarna vaggar fritt nedanför sjömanskostymen har man ju förstått. Men vad som har orsakat rynkade pannor i åratal är grubblet över varför de duniga små fjunen blir så viktiga att dölja när överkroppen är bar... Men nu ska vi inte fundera på det utan bara konstatera att sådan är verkligheten.
Stjärtfjädrar är något att vara stolt över, de är tilltalande o attraktiva.
Och för att göra en lång historia kort så vill jag göra er uppmärksamma på kvinnornas stjärtfjädrar, nämligen “mystiken”… För vi är mystiska. Till och med för oss själva så det i sig är nog inget att diskutera. Liksom stjärtfjädrarna är attraktiva hos en anka så är mystiken kring en kvinna attraktiv hos männen, am I right? Det är iaf. vad jag har fått för mig, men jag visste inte heller att pappa har en bögtraktor så jag kan ev. godta att jag kan ha fel, men ni får nog ha bra argument för att överbevisa mig.
Hur som helst, vi (kvinnor) har alltså fått för oss att det är till vår fördel att uppträda mystiskt.
Och hur gör djur då? Jo, genom humörsvängningar! Men vad vi inte inser är att humörsvängningar inte är mystiska utan bara inkonsekventa. Och att det i längden bara är oroväckande hos våra nära o kära.
-> Vilket gör att den andra parten måste utveckla en skyddsplan mot detta oberäkneliga hot.
-> Vilket i sin tur betyder att de plockar fjädrarna av oss. :/
Så vart vill jag komma med detta?
Jo att det är bra och lämpligt att ibland dölja o vara rädd om plymerna när vi är psykiskt nakna. Men är vi överlag övertäckta med en grundtrygghet, så som Kalle har sin sjömanskostym, ja då kan vi stoltsera med pennfjädrarna i högan sky och till och med sätta hatten på sned. För grundtrygghet motverkar humörsvängning. Iallafall mina.
Och då blir mystiken det som den är tänkt att vara spännande och tilldragande. Inte hjärtsviktsframkallande.
det fanns inte så mycket mera att säga om det.
1joy o 2joy
//Anu
Tuesday, October 07, 2008
Convertere fobos
D e kväll nu, gott är det... Måste sova, imoron blir det ännu en fin dag. A-ah! Livet är vackert och fridfyllt.
Märkte till min förvåning att Helsingfors börjar kännas som hem på riktigt, på ett sådant vis att jag inte egentligen behöver bort. D e skönt.
Ändå blir det pampas imoron, bara för att åka till Sverige på Fredag. Det nalkas pappa-dotter semester upp till Norrland... Läckert! Jag o Mimmi ska vifta i takt med våra svansstumpar :D
But for now, måste sova, fortfarande... Känns bra att få krypa ner i nymöblerat rum. Har varierat alldeles för lite på senaste tid. Det är som att jag varken har tänkt på det eller funnit någon charm i det... d e oroväckande, som att ha klinisk psykologi o känna igen sig i alla neurossymtomer... Det är hysterier o tvångstankar o överlevnadsångest o separationsångest o överjagsångest o allt vad det nu heter :D
Eller vid närmare eftertanke så är jag nog bara som jag ska vara, mänsklig!. Det är egentligen inte skrämmande. Jag bara joxar med er... Jag har faktiskt kommit så pass långt så att jag kan ta ansvar för mina känslor, och det är en bra början. Mmm. fight instead of take a flight. Det hjälper en hel del, inse att det är ens iki oma. Betyder också att ingen annan kan lösa dem åt en ifall de är motstridiga. Inget att hänga upp sig på... Eg. är det ju det naturligaste i världen. Det är bara att bli en sanningens skapelse även i mindre smikrande tillstånd.
O det är bra, mycket fint faktiskt. Tycker mig att denna ontologiska trygghet borde höja mitt värde till 245 kameler minst :D
Understöd, anyone?
HA-HA!
Ha en fin dag!
(Jepp! Jag e trött så bry er inte om meningsbyggnaden. Förstå vad jag menar eller gå o lägg er...)
Märkte till min förvåning att Helsingfors börjar kännas som hem på riktigt, på ett sådant vis att jag inte egentligen behöver bort. D e skönt.
Ändå blir det pampas imoron, bara för att åka till Sverige på Fredag. Det nalkas pappa-dotter semester upp till Norrland... Läckert! Jag o Mimmi ska vifta i takt med våra svansstumpar :D
But for now, måste sova, fortfarande... Känns bra att få krypa ner i nymöblerat rum. Har varierat alldeles för lite på senaste tid. Det är som att jag varken har tänkt på det eller funnit någon charm i det... d e oroväckande, som att ha klinisk psykologi o känna igen sig i alla neurossymtomer... Det är hysterier o tvångstankar o överlevnadsångest o separationsångest o överjagsångest o allt vad det nu heter :D
Eller vid närmare eftertanke så är jag nog bara som jag ska vara, mänsklig!. Det är egentligen inte skrämmande. Jag bara joxar med er... Jag har faktiskt kommit så pass långt så att jag kan ta ansvar för mina känslor, och det är en bra början. Mmm. fight instead of take a flight. Det hjälper en hel del, inse att det är ens iki oma. Betyder också att ingen annan kan lösa dem åt en ifall de är motstridiga. Inget att hänga upp sig på... Eg. är det ju det naturligaste i världen. Det är bara att bli en sanningens skapelse även i mindre smikrande tillstånd.
O det är bra, mycket fint faktiskt. Tycker mig att denna ontologiska trygghet borde höja mitt värde till 245 kameler minst :D
Understöd, anyone?
HA-HA!
Ha en fin dag!
(Jepp! Jag e trött så bry er inte om meningsbyggnaden. Förstå vad jag menar eller gå o lägg er...)
Sunday, October 05, 2008
Here’s another clue to life.
Plötsligt hände det, jag fick en ny byggbit till mitt liv. 200 volt rakt i hjärtat! Wouw! Love when it happens. Må hända att ni som är mera erfarna kan småle och minnas när ni var i min situation och upplevde mina tankar och funderingar. Men visst är det fint att vi alla får leva vårt eget liv i egen takt.
till ledtråden... Lyssnade på Oslo Gospel Choir i Tallinn när jag slogs av vikten av att Jesus uppstod från det döda.
Vi går ju faktiskt inte omkring och tror att Jesus bara dog för våra synder. Det finns många människor som dött en nobel död... Många religioner med kloka män har gjort under och spridit visdom och de har alla en sak gemensamt. De har alla dött! Men det är inte nog för att man ska orka lovsjunga dem i tusentals år. Man tröttnar på sånt, om vi inte helt och hållet glömmer.
Följdfrågan... Vad krävs för att inte glömma? Jo att man upplever någon i egen hög person, varje dag. Jag tror att det bara finns en religion som påstår att deras Herre dött och uppstått och lever än idag, och om det är falskt så är hela religionen falsk. Vilket I såna fall bekräftar att vi bara är en bunt med dårar som bygger vårt liv liknandes ett luftslott.
Om det däremot är sant så betyder det att vi har en relation med mannen som älskar oss och var villig att dö för oss, men som uppstod och däri vann över alla svårigheter. Det här i sin tur betyder att han kan hjälpa oss i vårt dagliga liv, med våra dagliga svårigheter. Det är därför som vi inte glömmer, det är därför som vår lovsång är lika aktuell och äkta idag som för 2000 år sedan. För svårigheterna har ju inte försvunnit. Det betyder också att han älskar oss lika mycket idag som då han dog och att vi kan lita på honom att han fortfarande går före och hjälper oss.
Det här ger mening åt mitt liv, att Jesus uppstod förklarar min strävan till att få börja min dag med att fråga honom; vad vill du att vi ska göra idag? Det är en äkta fråga, till en person som i allra högsta grad ger externa gensvar. Det är inte bara en rituell frågeställning till min ikoniska undermedvetna hjälte... Jag gör det inte för att locka mina hjärnceller att förena sig i en fördelaktig kombination. Nopp! Han är verklig och utanför min radie av inflytande. Precis som denna världs kaos.
Det är allt eller inget. Inte för att han kräver det, utan för att han erbjuder det och dum är man väl om man inte tackar ja till ett sådant erbjudande, eller?
Annars hade jag en jätte fin helg. Behövde verkligen semester. Och det var verkligen uppskattat att bli bjuden på en färdigt planerad weekend... och grace conferensen var en upplevelse som jag rekomenderar. Tack! Till alla er som är en vanlig kanin, hoppas ni vet att för mig är ni ovanligt fin!
Och den besvikelse som uppdagades gav hopp… Det finns ingen perfekt kyrka, så längta inte bort. Jobba där Gud har satt dig.
peace and Grace!
till ledtråden... Lyssnade på Oslo Gospel Choir i Tallinn när jag slogs av vikten av att Jesus uppstod från det döda.
Vi går ju faktiskt inte omkring och tror att Jesus bara dog för våra synder. Det finns många människor som dött en nobel död... Många religioner med kloka män har gjort under och spridit visdom och de har alla en sak gemensamt. De har alla dött! Men det är inte nog för att man ska orka lovsjunga dem i tusentals år. Man tröttnar på sånt, om vi inte helt och hållet glömmer.
Följdfrågan... Vad krävs för att inte glömma? Jo att man upplever någon i egen hög person, varje dag. Jag tror att det bara finns en religion som påstår att deras Herre dött och uppstått och lever än idag, och om det är falskt så är hela religionen falsk. Vilket I såna fall bekräftar att vi bara är en bunt med dårar som bygger vårt liv liknandes ett luftslott.
Om det däremot är sant så betyder det att vi har en relation med mannen som älskar oss och var villig att dö för oss, men som uppstod och däri vann över alla svårigheter. Det här i sin tur betyder att han kan hjälpa oss i vårt dagliga liv, med våra dagliga svårigheter. Det är därför som vi inte glömmer, det är därför som vår lovsång är lika aktuell och äkta idag som för 2000 år sedan. För svårigheterna har ju inte försvunnit. Det betyder också att han älskar oss lika mycket idag som då han dog och att vi kan lita på honom att han fortfarande går före och hjälper oss.
Det här ger mening åt mitt liv, att Jesus uppstod förklarar min strävan till att få börja min dag med att fråga honom; vad vill du att vi ska göra idag? Det är en äkta fråga, till en person som i allra högsta grad ger externa gensvar. Det är inte bara en rituell frågeställning till min ikoniska undermedvetna hjälte... Jag gör det inte för att locka mina hjärnceller att förena sig i en fördelaktig kombination. Nopp! Han är verklig och utanför min radie av inflytande. Precis som denna världs kaos.
Det är allt eller inget. Inte för att han kräver det, utan för att han erbjuder det och dum är man väl om man inte tackar ja till ett sådant erbjudande, eller?
Annars hade jag en jätte fin helg. Behövde verkligen semester. Och det var verkligen uppskattat att bli bjuden på en färdigt planerad weekend... och grace conferensen var en upplevelse som jag rekomenderar. Tack! Till alla er som är en vanlig kanin, hoppas ni vet att för mig är ni ovanligt fin!
Och den besvikelse som uppdagades gav hopp… Det finns ingen perfekt kyrka, så längta inte bort. Jobba där Gud har satt dig.
peace and Grace!
Subscribe to:
Posts (Atom)