Monday, December 18, 2006



Fick nästan julstämning idag. Gick på gatan och höll på att gå på Jarkko Niemi... Men det var inte han som nästan gav mig julstämning. Utan på alexandersgatan utanför carrols så stod det en hel hop med jultomtar, det såg så rött o mysigt ut på håll o jag hann bli så glad, innan jag kom närmre och upptäckte att det tydligen var en svensexa eller nåt, i vilket fall som helst så var alla tomtarna så fulla så de knappt kunde stå på benen. *suck* där sprack min tomteillusion. Stckars alla barn som som såg det.

Jullov ja just det, det ska ju bli skoj. Jag ska få glädja jätte många människor. Hoppas jag :D Det är väl det julen går ut på. Men då är frågan: Om man är medveten om att man hjälper/glädjer människor, kan man då göra det av hjärtat, är inte hela grejen att det ska komma spontant ifall det är äkta? Precis som att man inte kan säga att man är ödmjuk, för det är att upphöja sig...

"Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon" Vem var det nu igen som har sagt något så fint. jag minns inte, för man kommer inte ihåg människor, man kommer ihåg gärningar. Min hjärna fungerar iaf på det viset. Orka komma ihåg vem som har regisserat vilken film, men att komma ihåg filmens problematik, det är inte så svårt.

Ska bli så roligt att få komma hem, hem där det är kallt och mörkt, och kargt och måndag... fast visserligen är det ju måndag här också. Erkänner att det kanske inte har något med saken att göra.

väntar till den dagen då jag får betald semester :D Fast det betyder antagligen att jag har ett jobb som jag inte tycker om. Men tills dess så kan jag inte klaga :D

Jod Gul på er allihopa!
Hoppas ni får en fin mjuk klapp :D

Wednesday, December 06, 2006

patriotist?.. antagligen int!

Grattis Finlad till självständigheten. Tror inte jag uppskattar den och de som kämpade för den, men hur kan man sätta sig in i den situationen då man växt upp under trygga förhållanden hela livet?

Läste en tidningsrubrik då jag var o handla igår. Lydde något i stil med: "människoslakt har blivit vardag i Iraq". Det var en rubrik som lyckades med sitt budskap det, att väcka läsarens intresse. Men å andra sidan så tror jag inte att många köpte den tidningen eftersom den bara skulle frammana mera dåligt samvete. Så hur kan man då hedra de som en gång kämpade för att vi skulle ha det tryggt om man vägrar kännas vid det idag? För sanningen är ju den att "det är bättre att vara rik o frisk än sjuk o fattig" o varför äventyra något sådant?

Behövde verkligen en ledig dag, har i princip inte gjort ett skvatt. Niiice!!! fast det börjar gå på nerverna nu. Det har varit en dag som man inte kommer att komma ihåg. Vilket tydligen flera och flera dagar blir nu för tiden. Skall det verkligen vara så, är inte vårt minne obegränsat? Kommer de som har ett mera varierat liv ihåg mera av sina vidtaganden än de som lever mera monotont? Vi har ju samma kapacitet, så inte borde det väl spela någon roll vad man fyller det med?

Grattis alla ni som har namnsdag idag också... jätte grattis!
Varför har man namnsdagar? inte gör ju den någon nytta, den bidrar ju bara till dålig namnfantasi bland föräldrarna... Kommer från henne som drogs med namnkomplex under hela sin fjorttisperiod o kanske hon är lite bitter fortfarande över att aldrig ha namnsdag, men det är väl något man får leva med. Jag kan ju alltid hämnas på mina barn sedan... ha-ha!!!

Skola imorgon. Skulle inte ha något emot att skippa den, men nej, nej så får man inte tänka. Risken att frestelsen blir för stor är inte så långt borta. Särskilt inte eftersom finska står på schemat. Men det är ju snart helg o tårtfest o förhoppningsvis pepparkaksarkitektur... om sådana vidtaganden orkas utföras. Det får tiden utvisa... Klockan utvisar också läggdags. så det är väl bara för mig att säga: tack o gonatt...

sweet drams// Anu (som redan tjuvstartade med att slokna under slottsbalen)

Monday, December 04, 2006

3 faktum

1: Snart är det jul. Regnet smattrar på mitt tak. Givande, med tanke på jultemat. Tur att julen inte är väderbetonad (fast vänta lite nu, det är den ju nog. Det blir ingen jul om det inte är snö... Tyvärr kan ni nog inte bestämma sådant, Det är en sak som endast Gud kan rå på! Men min jul är inte väderberoende, o det verkar ju löna sig.

Ett annat faktum är att det är måndag idag, o måndagar är för det mesta icke givande. Så inte heller denna. Måste nog vänja mig av med det för annars kommer ju 1/7 av mitt liv att vara surmullet, o det vill man väl inte, borde bli som min pappa som alltid e glad. I alla fall påstår han att han är det. O inte kan väl någon säga motsatsen heller. Eller? kan jag säga: du är inte glad! om han påstår att han är det. Antagligen inte...

Mitt sista faktum är det, att mitt blodtryck inte är så förtjust i raska förändringar. Missade min skola idag på grund av att jag ovilligt lämnade i duschen i ½ timme... o sedan lade mig igen... Sånt borde inte få hända... Va pinsamt det skulle kunna bli; dödsorsak: dränkte sig själv i duschen :/ Det är klåperi på hög nivå det, med en hög insats också för den delen. Kanske det är på tiden att gå på en undersökning eller liknande o höra vad experterna säger... E nog lite skrämmande att inte ha kontroll...

Nåjoo det var det....
Ha en bra dag, vad än som är kvar av den!

Tuesday, November 21, 2006

I think, I think, I tzink, I zink, I sink, I sink, deeper and deeper...

Stackars lilla lyckliga unge som har allt o ändå inte är nöjd. Vem kan hjälpa henne då?

Sett dokumentärfilm hela dagen. Om allt från mobbing till armbrytning. Här är tyvärr hur jag tänker (och skäms för det)... Anser ibland att vissa människor på något vis skulle ha ett högre/större/bättre mervärde än andra, inte nu ett stort mervärde men lite grann så där så man vet vem man hellre väljer ifall man själv vill få lite statuspoäng.

Men hur kan man gå så långt så att man slår och går till attack mot den personen som man kanske tror att är... inte lika viktig (skrev ordet sämre först istället för viktig. Men alla hör väl hur det låter... prova säga det högt. Förfärligt... och det värsta är att många tänker det) (alltså byt inte ut ordet viktig mot sämre, utan man måste omformulera hela meningen isåna fall så att det får en liknande innebörd)

Så vi har då kommit tillbaka till den tiden då människor lever ut sina känslor till 100%. Där inget är tabu och allt är tillåtet. Stå o sälja porr på gatan är helt ok, likaså att slå ner sin klasskompis i korridoren. Om det är så du känner, så inte skall väl någon lägga sig i det heller?

Paradoxalt... ingen skall lägga sig i vad man gör men ändå är motivet till det mesta man gör just att få uppmärksamhet.

I tell you.. it's wack!

Livet knallar vidare, Består av: skola-> teater-> sova... skola->teater->sova...
(-> = grubbel) grubbel är sådant som jag skall lägga av med, bara sluta helt enkelt... precis... sluta grubbla, bara existera och låta sig svepas iväg med den övriga mänskligheten rakt mot stupet... Bra idé, den bjuder vi högst på... första, andra, tredje... BANG! yes jag äger en enkel biljett till avgrunden!

Problemet. vissa människor kan existera på eget bevåg utan att kämpa för att vara självständiga. Andra tvingas alltid paddla mot strömmen för att hållas på rätt kurs.

På tal om kurs så har jag kurstent som jag borde läsa på. när skall jag hinna med något sådant? Kanske nu skulle vara en bra tidpunkt. Bra tänkt vännen!

Tack o förlåt!

Saturday, November 18, 2006

The Perfect Lemon

Saker som förlorar sin lycka med åldern är absolut att åka till butiken. Hur roligt var det inte att få fara med mamma och handla mat då man var liten? Man fick sitta i kärran och bestämma vilket bröd vi skulle handla... för att sedan börja tjuta över att man inte fick någon slickepinne då man gick förbi godisavdelningen.

Jag trodde att det var en svunnen tid, men jag upptäckte idag att det fortfarande kan uppstå överraskningsmoment i detta skeende... Kanske inte riktigt baserat på samma saker. Men ändå, något som får det att ljusna en aning.

Ljuspunkten idag var nog att jag hittade den perfekta citronen... Jag vet att det kan låta konstigt och till och med aningen löjligt, men faktum kvarstår... när man gräver där bland alla frukter och grönsaker vars kvalitet (precis som ens egen) vissnar så avsevärt under vinterhalvåret. Man håller uppgivet på att lägga tillbaka plastpåsen och strunta i frukterna... men plötsligt ser den där perfekta citronen, den med den ultimata citronformen och dess klargula färg som skiner stickande i ögonen. Då kan man väl inte annat än bli glad och lyckligt påmind om den gamla goda tiden. Då varje ABC bok man läste hade avbildat en citron under bokstaven S (S som i Ckoja bara :)

Det var på den tiden som varje råvara var perfekt och blev en del utav den näring som familjelyckan växte sig stark på.

Inte konstigt att man kanske inte ser så mycket fram emot att handla mera. Man kan ju inte finna någon framåtdrivande orsak... Hur roligt kan det vara då ens ända mål är att överlevande för stunden? Det mest negativa med att bo ensam är absolut att det aldrig finns några överraskningar i kylskåpet. Där finns bara den mat som man själv inskaffat. Den som man ibland undviker eftersom den påminner en om det liv man lever. Ett liv bestående utav enkla och snabba lösningar i små portioner.

This is playing in my head.
It combines old memory with present experience:


I'm sitting here in the boring room
It's just another rainy Sunday [read saturday] afternoon
I'm wasting my time
I got nothing to do
I'm hanging around
I'm waiting for you
But nothing ever happens and I wonder

I'm driving around in my car
I'm driving too fast
I'm driving too far
I'd like to change my point of view
I feel so lonely
I'm waiting for you
But nothing ever happens and I wonder

I wonder how
I wonder why
Yesterday you told me 'bout the blue blue sky
And all that I can see is just a yellow lemon-tree
I'm turning my head up and down
I'm turning turning turning turning turning around
And all that I can see is just another lemon-tree


I'm sitting here
I miss the power
I'd like to go out taking a shower
But there's a heavy cloud inside my head
I feel so tired
Put myself into bed
While nothing ever happens and I wonder

Isolation is not good for me
Isolation I don't want to sit on the lemon-tree
I'm steppin' around in the desert of joy
Baby anyhow I'll get another toy
And everything will happen and you wonder

I wonder how
I wonder why
Yesterday you told me 'bout the blue blue sky
And all that I can see is just a yellow lemon-tree
I'm turning my head up and down
I'm turning turning turning turning turning around
And all that I can see is just another lemon-tree


Wednesday, November 01, 2006

Fight or flight!

Sitter här o kväver mina flyktimpulser... Hoppas att det hjälper att skriva dem av sig o på så vis få utlopp för denna drivande kraft som rycker i instinkterna.

Det är ett medvetet beslut att inte följa denna känsla. jag har bestämt att jag inte vill leva jagandes efter lätta lösningar.

Människor förväntar sig att jag ska vara lycklig och det vore ju dumt att göra dem besvikna! Men det här har nog inget med andra människor att göra, det här är ett beslut som jag tog för fyra år sedan och som jag vill hålla fast vid. (och visst jag är lycklig, det betvivlar jag inte en sekund och det bör inte ni heller göra, men alla som har sett filmen chocolat, vet vad jag pratar om)

Problemet har dock visat sig vara att skilja på flykt och bara längtan. Med flykt så menar jag att jag flyr bort från något i en naiv tanke om att det blir bättre och även kanske lättare på ett annat ställe, ett ställe där jag nog förväntar mig svåra motgångar men som jag ev. då skulle kunna takla ur ett annat perspektiv.

Längtan är inte bort från något utan till något, något som min tillvaro här inte kan ge mig eller uppfylla. Så kallade drömmar :D

Är rädd för att min rastlöshet kommer att äta upp mig. Men för tillfället så biter även jag mig fast eftersom det antagligen på långsikt lönar sig.

Wednesday, October 25, 2006

Tjäna oförgänglighet

Så att du förevigt blir ihågkommen... eller nåt.
Det var ett tag sedan jag stack in min näsa hit i cyberspacen. Skulle vara rätt roligt med en mjuk skärm som man faktiskt kunde sticka in näsan i, har läst att sådanna är på kommande... coolt!

Har väl hänt en del, fast inte så mycket jag känner mig tvingad att dela med mig av. Fick ju mina två böter under loppet av 15 minuter här i förra veckan (Inte stolt) Och jag har dessutom inget att skylla på.

Har en ryslig förkylning som rusar i mina ådror o kämpar mot mina vita blodkroppar. Så om du inte vill bli smittad så ska du nog snabbt stänga den här rutan...

Nähä.. Bli sjuk då, men säg sedan inte att jag inte varnade.


Har förtjänat ihop till en ny söt liten telefon också. blev nokia igen... 5300. I still like it a lot... Men motivet på bilderna den tar är kanske inte så fantastiska :D


Annars är almanackan lagom full, tar ingen stress, vilket klassmedlemmar anser aningen konstigt. Fick frågan om jag någonsin är stressad eller nervös... HA-ha LOL! Läs tidigare inlägg om latent personlighet så förstår ni kanske att det är ett sådant personlighetsdrag som man inte visar utåt, för det är en potentiell svaghet som kan utnyttjas häsnsynslöst.

men men... ska fortsätta leva så att jag slipper nånvart.

Ha en bra dag!

Thursday, October 12, 2006

Simple not Easy

Fördomar är vad som gör alla amatörantropologer så säkra på sin sak. Fördomar och egna erfarenheter. (Jag bara varnar er. Det här är en sak som upprör mig aningen för stunden)
På grund av två saker.

1. Efter att du varit objekt för denna wannabeforskning så hamnar du i ett litet fack. Varifrån De vägrar släppa ut dig eftersom de anser att denna typ av forskning är universal och konstant. Meaning: att du kan inte ändras, för dessa människor så kommer du alltid att vara lika dum, lika smart, lika blond, lika osäker, lika egocentisk som du var under undersökningen.

Om nu detta är fallet varför går vi i skola? varför lär vi oss saker om det inte är för att förändra oss, för att vidga medvetande få en annan syn på oss själva och livet och omgivningen runtomkring?

2. Vad dessa "forskare" också förbiser och inte alls bryr sig om är att det finns en "latent" personlighet, som många inte gärna delar med sig till höger och vänster, en annan dimmension av dig själv som bara utvalda, "värdiga" får se. Det betyder inte att man diskriminerar och väljer några få, föör då skulle man inte vara bättre själv än dessa antropologer. Nej utan detta är en sida som man delar med sig till personer som kan ta den till sig, som inte ryggar tillbaka över den oväntade karaktären som finns gömd i skalet.

Egentligen är det ofta så simpelt. Bara att lyssna, inte låtsas utan att ge sin koncentrerade uppmärksamhet till nya upptäckter. Det borde ju vara i vårt intresse också... ifall vi inte tror att vi redan vet allt.

Det kräver kvalitet och inte kvantitet utav människor så kallade vänner och det tar tid. Tid vi inte har eller tar eftersom vi lever i denna hyperrealism där vi masskonsumerar och exploaterar våra medmänniskor.

Suck* det är skapat att vara så simpelt... Men det är inte lätt!

I'm out. The funky farm is deleted and lost forever.

Sunday, October 01, 2006

Jag ritade mina cirklar i sanden, Det minns jag. Jag ville inte ha dem perfekta och klotrunda, för även jag förstod att de behöver inte vara perfekta för att var tillfredställande.

Jag minns att jag valde en cirkel, inte den största, inte heller den som var rundast eller den med den bredaste konturen. Nej jag valde en på måfå. Det spelade ju ingen roll för jag kunde ju alltid byta cirkel, rita nya om jag så ville.

Vad jag inte märkte var att min cirkel snart ändra dimmension, den steg upp ur jorden, upp ur sanden som jag hade ritat den i. Jag märkte inget förrän dörren öppnades. Jag visste inte ens att det fanns en dörr, för en dörr behövs inte till konturer i sanden, det är ju bara att stiga över sträcken!

Jag steg ut, är trot allt en varelse av nyfikenhet, det hör till våra egenskaper och det har varit vår börda sedan Edens lustgård. det är något jag kan acceptera.

väl ute var allt så annorlunda, allt det gråa försvann. kunde inte hitta något som kunde kallas vanligt.

Låter precis som det jag brukade drömma om i min bur...

Men vet du vad... Jag vände mig om för att gå tillbaka.

Men dörren var låst.

Det är väl tacksamt att jag inte har nyckeln, tacksamt att jag inte har möjlighet att fly, det tvingar mig att fundera om jag verkligen vågar leva i en värld utan gråa toner eller mörka skuggor. Vågar jag möta det som jag endast brukar skymta en skugga av? Det bästa med skuggor är att det behövs ljus för att de ska bildas.

Vågar jag,
leva i ljuset?
lita på ljuset?
längta med ljuset?

mark 10:17-31

Friday, September 29, 2006

Välkommen till sagostunden!



THE UGLY DUCKLING

by Hans Christian Andersen

IT was lovely summer weather in the country, and the golden
corn, the green oats, and the haystacks piled up in the meadows looked
beautiful. The stork walking about on his long red legs chattered in
the Egyptian language, which he had learnt from his mother. The
corn-fields and meadows were surrounded by large forests, in the midst
of which were deep pools. It was, indeed, delightful to walk about
in the country. In a sunny spot stood a pleasant old farm-house
close by a deep river, and from the house down to the water side
grew great burdock leaves, so high, that under the tallest of them a
little child could stand upright. The spot was as wild as the centre
of a thick wood. In this snug retreat sat a duck on her nest, watching
for her young brood to hatch; she was beginning to get tired of her
task, for the little ones were a long time coming out of their shells,
and she seldom had any visitors. The other ducks liked much better
to swim about in the river than to climb the slippery banks, and sit
under a burdock leaf, to have a gossip with her. At length one shell
cracked, and then another, and from each egg came a living creature
that lifted its head and cried, "Peep, peep." "Quack, quack," said the
mother, and then they all quacked as well as they could, and looked
about them on every side at the large green leaves. Their mother
allowed them to look as much as they liked, because green is good
for the eyes. "How large the world is," said the young ducks, when
they found how much more room they now had than while they were inside
the egg-shell. "Do you imagine this is the whole world?" asked the
mother; "Wait till you have seen the garden; it stretches far beyond
that to the parson's field, but I have never ventured to such a
distance. Are you all out?" she continued, rising; "No, I declare, the
largest egg lies there still. I wonder how long this is to last, I
am quite tired of it;" and she seated herself again on the nest.
"Well, how are you getting on?" asked an old duck, who paid her
a visit.
"One egg is not hatched yet," said the duck, "it will not break.
But just look at all the others, are they not the prettiest little
ducklings you ever saw? They are the image of their father, who is
so unkind, he never comes to see."
"Let me see the egg that will not break," said the duck; "I have
no doubt it is a turkey's egg. I was persuaded to hatch some once, and
after all my care and trouble with the young ones, they were afraid of
the water. I quacked and clucked, but all to no purpose. I could not
get them to venture in. Let me look at the egg. Yes, that is a
turkey's egg; take my advice, leave it where it is and teach the other
children to swim."
"I think I will sit on it a little while longer," said the duck;
"as I have sat so long already, a few days will be nothing."
"Please yourself," said the old duck, and she went away.

At last the large egg broke, and a young one crept forth crying,
"Peep, peep." It was very large and ugly. The duck stared at it and
exclaimed, "It is very large and not at all like the others. I
wonder if it really is a turkey. We shall soon find it out, however
when we go to the water. It must go in, if I have to push it myself."
On the next day the weather was delightful, and the sun shone
brightly on the green burdock leaves, so the mother duck took her
young brood down to the water, and jumped in with a splash. "Quack,
quack," cried she, and one after another the little ducklings jumped
in. The water closed over their heads, but they came up again in an
instant, and swam about quite prettily with their legs paddling
under them as easily as possible, and the ugly duckling was also in
the water swimming with them.
"Oh," said the mother, "that is not a turkey; how well he uses his
legs, and how upright he holds himself! He is my own child, and he
is not so very ugly after all if you look at him properly. Quack,
quack! come with me now, I will take you into grand society, and
introduce you to the farmyard, but you must keep close to me or you
may be trodden upon; and, above all, beware of the cat."
When they reached the farmyard, there was a great disturbance, two
families were fighting for an eel's head, which, after all, was
carried off by the cat. "See, children, that is the way of the world,"
said the mother duck, whetting her beak, for she would have liked
the eel's head herself. "Come, now, use your legs, and let me see
how well you can behave. You must bow your heads prettily to that
old duck yonder; she is the highest born of them all, and has
Spanish blood, therefore, she is well off. Don't you see she has a red
flag tied to her leg, which is something very grand, and a great honor
for a duck; it shows that every one is anxious not to lose her, as she
can be recognized both by man and beast. Come, now, don't turn your
toes, a well-bred duckling spreads his feet wide apart, just like
his father and mother, in this way; now bend your neck, and say
'quack.'"
The ducklings did as they were bid, but the other duck stared, and
said, "Look, here comes another brood, as if there were not enough
of us already! and what a queer looking object one of them is; we
don't want him here," and then one flew out and bit him in the neck.

"Let him alone," said the mother; "he is not doing any harm."
"Yes, but he is so big and ugly," said the spiteful duck "and
therefore he must be turned out."
"The others are very pretty children," said the old duck, with the
rag on her leg, "all but that one; I wish his mother could improve him
a little."
"That is impossible, your grace," replied the mother; "he is not
pretty; but he has a very good disposition, and swims as well or
even better than the others. I think he will grow up pretty, and
perhaps be smaller; he has remained too long in the egg, and therefore
his figure is not properly formed;" and then she stroked his neck
and smoothed the feathers, saying, "It is a drake, and therefore not
of so much consequence. I think he will grow up strong, and able to
take care of himself."
"The other ducklings are graceful enough," said the old duck. "Now
make yourself at home, and if you can find an eel's head, you can
bring it to me."

And so they made themselves comfortable; but the poor duckling,
who had crept out of his shell last of all, and looked so ugly, was
bitten and pushed and made fun of, not only by the ducks, but by all
the poultry. "He is too big," they all said, and the turkey cock,
who had been born into the world with spurs, and fancied himself
really an emperor, puffed himself out like a vessel in full sail,
and flew at the duckling, and became quite red in the head with
passion, so that the poor little thing did not know where to go, and
was quite miserable because he was so ugly and laughed at by the whole
farmyard. So it went on from day to day till it got worse and worse.
The poor duckling was driven about by every one; even his brothers and
sisters were unkind to him, and would say, "Ah, you ugly creature, I
wish the cat would get you," and his mother said she wished he had
never been born. The ducks pecked him, the chickens beat him, and
the girl who fed the poultry kicked him with her feet. So at last he
ran away, frightening the little birds in the hedge as he flew over
the palings.
"They are afraid of me because I am ugly," he said. So he closed
his eyes, and flew still farther, until he came out on a large moor,
inhabited by wild ducks. Here he remained the whole night, feeling
very tired and sorrowful.
In the morning, when the wild ducks rose in the air, they stared
at their new comrade. "What sort of a duck are you?" they all said,
coming round him.
He bowed to them, and was as polite as he could be, but he did not
reply to their question. "You are exceedingly ugly," said the wild
ducks, "but that will not matter if you do not want to marry one of
our family."
Poor thing! he had no thoughts of marriage; all he wanted was
permission to lie among the rushes, and drink some of the water on the
moor. After he had been on the moor two days, there came two wild
geese, or rather goslings, for they had not been out of the egg
long, and were very saucy. "Listen, friend," said one of them to the
duckling, "you are so ugly, that we like you very well. Will you go
with us, and become a bird of passage? Not far from here is another
moor, in which there are some pretty wild geese, all unmarried. It
is a chance for you to get a wife; you may be lucky, ugly as you are."

"Pop, pop," sounded in the air, and the two wild geese fell dead
among the rushes, and the water was tinged with blood. "Pop, pop,"
echoed far and wide in the distance, and whole flocks of wild geese
rose up from the rushes. The sound continued from every direction, for
the sportsmen surrounded the moor, and some were even seated on
branches of trees, overlooking the rushes. The blue smoke from the
guns rose like clouds over the dark trees, and as it floated away
across the water, a number of sporting dogs bounded in among the
rushes, which bent beneath them wherever they went. How they terrified
the poor duckling! He turned away his head to hide it under his
wing, and at the same moment a large terrible dog passed quite near
him. His jaws were open, his tongue hung from his mouth, and his
eyes glared fearfully. He thrust his nose close to the duckling,
showing his sharp teeth, and then, "splash, splash," he went into
the water without touching him, "Oh," sighed the duckling, "how
thankful I am for being so ugly; even a dog will not bite me." And
so he lay quite still, while the shot rattled through the rushes,
and gun after gun was fired over him. It was late in the day before
all became quiet, but even then the poor young thing did not dare to
move. He waited quietly for several hours, and then, after looking
carefully around him, hastened away from the moor as fast as he could.
He ran over field and meadow till a storm arose, and he could hardly
struggle against it. Towards evening, he reached a poor little cottage
that seemed ready to fall, and only remained standing because it could
not decide on which side to fall first. The storm continued so
violent, that the duckling could go no farther; he sat down by the
cottage, and then he noticed that the door was not quite closed in
consequence of one of the hinges having given way. There was therefore
a narrow opening near the bottom large enough for him to slip through,
which he did very quietly, and got a shelter for the night. A woman, a
tom cat, and a hen lived in this cottage. The tom cat, whom the
mistress called, "My little son," was a great favorite; he could raise
his back, and purr, and could even throw out sparks from his fur if it
were stroked the wrong way. The hen had very short legs, so she was
called "Chickie short legs." She laid good eggs, and her mistress
loved her as if she had been her own child. In the morning, the
strange visitor was discovered, and the tom cat began to purr, and the
hen to cluck.
"What is that noise about?" said the old woman, looking round
the room, but her sight was not very good; therefore, when she saw the
duckling she thought it must be a fat duck, that had strayed from
home. "Oh what a prize!" she exclaimed, "I hope it is not a drake, for
then I shall have some duck's eggs. I must wait and see." So the
duckling was allowed to remain on trial for three weeks, but there
were no eggs. Now the tom cat was the master of the house, and the hen
was mistress, and they always said, "We and the world," for they
believed themselves to be half the world, and the better half too. The
duckling thought that others might hold a different opinion on the
subject, but the hen would not listen to such doubts. "Can you lay
eggs?" she asked. "No." "Then have the goodness to hold your
tongue." "Can you raise your back, or purr, or throw out sparks?" said
the tom cat. "No." "Then you have no right to express an opinion
when sensible people are speaking." So the duckling sat in a corner,
feeling very low spirited, till the sunshine and the fresh air came
into the room through the open door, and then he began to feel such
a great longing for a swim on the water, that he could not help
telling the hen.
"What an absurd idea," said the hen. "You have nothing else to do,
therefore you have foolish fancies. If you could purr or lay eggs,
they would pass away."
"But it is so delightful to swim about on the water," said the
duckling, "and so refreshing to feel it close over your head, while
you dive down to the bottom."
"Delightful, indeed!" said the hen, "why you must be crazy! Ask
the cat, he is the cleverest animal I know, ask him how he would
like to swim about on the water, or to dive under it, for I will not
speak of my own opinion; ask our mistress, the old woman- there is
no one in the world more clever than she is. Do you think she would
like to swim, or to let the water close over her head?"

"You don't understand me," said the duckling.
"We don't understand you? Who can understand you, I wonder? Do you
consider yourself more clever than the cat, or the old woman? I will
say nothing of myself. Don't imagine such nonsense, child, and thank
your good fortune that you have been received here. Are you not in a
warm room, and in society from which you may learn something. But
you are a chatterer, and your company is not very agreeable. Believe
me, I speak only for your own good. I may tell you unpleasant
truths, but that is a proof of my friendship. I advise you, therefore,
to lay eggs, and learn to purr as quickly as possible."
"I believe I must go out into the world again," said the duckling.
"Yes, do," said the hen. So the duckling left the cottage, and
soon found water on which it could swim and dive, but was avoided by
all other animals, because of its ugly appearance. Autumn came, and
the leaves in the forest turned to orange and gold. then, as winter
approached, the wind caught them as they fell and whirled them in
the cold air. The clouds, heavy with hail and snow-flakes, hung low in
the sky, and the raven stood on the ferns crying, "Croak, croak." It
made one shiver with cold to look at him. All this was very sad for
the poor little duckling. One evening, just as the sun set amid
radiant clouds, there came a large flock of beautiful birds out of the
bushes. The duckling had never seen any like them before. They were
swans, and they curved their graceful necks, while their soft
plumage shown with dazzling whiteness. They uttered a singular cry, as
they spread their glorious wings and flew away from those cold regions
to warmer countries across the sea. As they mounted higher and
higher in the air, the ugly little duckling felt quite a strange
sensation as he watched them. He whirled himself in the water like a
wheel, stretched out his neck towards them, and uttered a cry so
strange that it frightened himself. Could he ever forget those
beautiful, happy birds; and when at last they were out of his sight,
he dived under the water, and rose again almost beside himself with
excitement. He knew not the names of these birds, nor where they had
flown, but he felt towards them as he had never felt for any other
bird in the world. He was not envious of these beautiful creatures,
but wished to be as lovely as they. Poor ugly creature, how gladly
he would have lived even with the ducks had they only given him
encouragement. The winter grew colder and colder; he was obliged to
swim about on the water to keep it from freezing, but every night
the space on which he swam became smaller and smaller. At length it
froze so hard that the ice in the water crackled as he moved, and
the duckling had to paddle with his legs as well as he could, to
keep the space from closing up. He became exhausted at last, and lay
still and helpless, frozen fast in the ice.
Early in the morning, a peasant, who was passing by, saw what
had happened. He broke the ice in pieces with his wooden shoe, and
carried the duckling home to his wife. The warmth revived the poor
little creature; but when the children wanted to play with him, the
duckling thought they would do him some harm; so he started up in
terror, fluttered into the milk-pan, and splashed the milk about the
room. Then the woman clapped her hands, which frightened him still
more. He flew first into the butter-cask, then into the meal-tub,
and out again. What a condition he was in! The woman screamed, and
struck at him with the tongs; the children laughed and screamed, and
tumbled over each other, in their efforts to catch him; but luckily he
escaped. The door stood open; the poor creature could just manage to
slip out among the bushes, and lie down quite exhausted in the newly
fallen snow.

It would be very sad, were I to relate all the misery and
privations which the poor little duckling endured during the hard
winter; but when it had passed, he found himself lying one morning
in a moor, amongst the rushes. He felt the warm sun shining, and heard
the lark singing, and saw that all around was beautiful spring. Then
the young bird felt that his wings were strong, as he flapped them
against his sides, and rose high into the air. They bore him
onwards, until he found himself in a large garden, before he well knew
how it had happened. The apple-trees were in full blossom, and the
fragrant elders bent their long green branches down to the stream
which wound round a smooth lawn. Everything looked beautiful, in the
freshness of early spring. From a thicket close by came three
beautiful white swans, rustling their feathers, and swimming lightly
over the smooth water. The duckling remembered the lovely birds, and
felt more strangely unhappy than ever.
"I will fly to those royal birds," he exclaimed, "and they will
kill me, because I am so ugly, and dare to approach them; but it
does not matter: better be killed by them than pecked by the ducks,
beaten by the hens, pushed about by the maiden who feeds the
poultry, or starved with hunger in the winter."
Then he flew to the water, and swam towards the beautiful swans.
The moment they espied the stranger, they rushed to meet him with
outstretched wings.
"Kill me," said the poor bird; and he bent his head down to the
surface of the water, and awaited death.
But what did he see in the clear stream below? His own image; no
longer a dark, gray bird, ugly and disagreeable to look at, but a
graceful and beautiful swan. To be born in a duck's nest, in a
farmyard, is of no consequence to a bird, if it is hatched from a
swan's egg. He now felt glad at having suffered sorrow and trouble,
because it enabled him to enjoy so much better all the pleasure and
happiness around him; for the great swans swam round the new-comer,
and stroked his neck with their beaks, as a welcome.

Into the garden presently came some little children, and threw
bread and cake into the water.
"See," cried the youngest, "there is a new one;" and the rest were
delighted, and ran to their father and mother, dancing and clapping
their hands, and shouting joyously, "There is another swan come; a new
one has arrived."
Then they threw more bread and cake into the water, and said, "The
new one is the most beautiful of all; he is so young and pretty."
And the old swans bowed their heads before him.
Then he felt quite ashamed, and hid his head under his wing; for
he did not know what to do, he was so happy, and yet not at all proud.
He had been persecuted and despised for his ugliness, and now he heard
them say he was the most beautiful of all the birds. Even the
elder-tree bent down its bows into the water before him, and the sun
shone warm and bright. Then he rustled his feathers, curved his
slender neck, and cried joyfully, from the depths of his heart, "I
never dreamed of such happiness as this, while I was an ugly
duckling."
THE END

Electronically Enhanced Text (c) Copyright 1996, World Library(R)

Monday, September 25, 2006

Nattens Timtal


Tiden är söndagnatt, hon sitter på tåget, på väg bort från det som i det vardagliga livet upplevs som blomstrande fantasier. Hon har börjat undra om fantasin en vacker dag kommer att upplevas som vardag.

Hon inser att hon inte varit omringad utav tillit, ärliget och äkthet. Att d som hon trodde sig veta och d som hon trodde sig känna inte alls stämde. En insikt som skär djupt in i barndomssjälen och orsakar ett sår som hon förövrigt bestämmer sig för att ignorera. Hon tyr sig till naturens egen helande kraft, tiden. Och hoppas att den gör sitt.

Dock medför detta att hennes hjärnsubstans väljer att skapa besvärliga sammansättningar, sådana som:
Vem litar hon på?
Vem tror hon sig lita på?
Var dra man gränsen för tillit?
Vad är dess definition?
Litar andra på henne?
O.S.V.

Mörkret sveper förbi. Ljusstrålar glimptar ibland till och förstör spegelbilden i fönstret. Natten framskrider. En natt som aldrig kommer att få en ledstjärna. För den stjärnan blinkar bara i fantasin, den som hon är på väg att lämna.

Monday, September 18, 2006

Omgiven av bitterhet


Bitterhet, förstår inte dess betydelse... Men dess inverkan på mig är inte att rekomendera.

Märkte igår (igen) att jag kallas vuxen, blev nog lite besviken på ordets innebörd i mitt liv, men ändå så är jag precis som alla andra vuxna. Alltså är jag besviken på ordets innehvavare också eftersom de har gjort det så banalt.

Är för övrigt nöjd, lever som jag vill leva och ser till att göra det jag vill göra. Hoppas fortfarande på Guds nåd gällande en framtidsplan.

Helgen var en skön oas i vardagen. Fick träffa massor av goda vänner och fick utbyta både intressanta samt vansinniga ordföljder.

Vågade mig på min första "riktiga" volleybollsträning också. Hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle vara så givande, men överraskningarnas tid är ej förbi.

Dags att plantera sig på engelskalektion igen!

Ha en bra dag!

Tuesday, September 12, 2006

Herren känner människornas planer, han vet att de är idel tomhet.



ps. 94:11 Så sant, så sant... Om det är något jag har lärt mig de senaste åren så är det just det... Du kan planera, du kan utföra dina planer... Men de förblir ingenting ifall de inte kommer från Herren. Hoppas vi får ett unisont Amen på det.

Borde sova skönt i min knarrande, gnisslande säng. Mjukt under mitt kalla täcke o dubbla filtar. Men det vore ju naivt att tänka sig att man för en gångs skull skulle göra det man borde... Jag borde hmm.. låt se:

- Lära mig finska
- vattna blommorna
- fixa mitt hyreskontrakt
- förbli unik o fantastisk
- Tänja efter min länk (börjar bli sent för det)
- mata mina fiskpinnar
- Lära känna en massa upphittade karaktärer med en unik personlighet
- Praktisera
- Vara utåtriktad o positiv
- Missionera frimodigt

Så mycket man borde så lite man gjorde...

Vad är en "personlighet"... E de samma som Attityd? People think I'm full of it so it would be nice to know what it is... Anyone? Fast det är antagligen bara mitt alter ego som spökar... Inte mig emot... Bara det inte tar kontrollen. Och bara inte folk tycker mera om DEN som de tror/trodde jag är/var... Skulle ju vara för dråpligt...

Tåget kom o gick så gjorde även helgen... Hann knappt stiga ner på perrongen innan jag var tillbaka upp på tågtrappan... Hann knappt få en kram innan det var dags att släppa taget...

Det som inte tar livet av en gör en bara starkare... And so it goes on, varje dag tränas du i konsten att leva. *Bygg dina livsmuskler med glädje*

God Natt
Sov en god sömn*

Wednesday, September 06, 2006

Vill vara nöjd i nuet!


Att vara eller inte vara.
Att fara eller inte fara.
Det sammanfattar nog situationen ganska bra.

Men va dum jag är... Man ska ju inte sammanfatta i början heller *torrflin*
Se inte Rosa panternfilmen... Den är slö så att den skulle passa som underhållning på sjöjungfrur kräftkalas...

Nåja hade då en liten kris of mine... Eller för att vara ärlig så var den nog rätt paha o den resluterade i att... Ja int resultera den väl i så mycket förutom väntan o att jag for hem från skolan... Jag är, som tidigare konstaterat, inte så bra på väntningar eller att uppfylla förväntningar heller för den delen... Men redan bara försöket är väl värt nånting? O vi försöker, yes we do! Ibland fungerar det o ibland inte. Men om man tar viljan till försök som en kärleksförklaring... då är det inte så illa...

Bor i ett fint litet rum med gröna gardiner, tre blomster som fortfarande lever. Vissa behagar ännu till att blomma. Jag tror bestämt att det ska ge upphov till tillfredsställelse. Så nu tycker jag att vi tar en kort sekund och lutar oss bakåt i stolen o känner oss nöjda över att en av våra medmänniksor har lyckat göra en blomma lycklig... Är inte det fantastiskt?
Nåjo sekund slut. Vidare då... Jo jag kan berätta att jag har ett aldeles magnifikt skrivbord, så stilit så man kan nog inte beskrva det i ord... Det är grönt! Fast man ser inte så myckat av det för det har en benägenhet att dra till sig prylar av alla de slag. Vilket bara understryker hur lockande o fint det är.

Funderar nån varför jag berättar om mitt rum? Jo då kan jag säga att det är en nödvändighet att veta mina settings för att kunna tolka mina uttalanden... Behöver kanske inte säga att man använder grönt på sinnessjukhus för att lugna patienterna...

Well, well, funderar ifall det blir hem i helgen eller inte det är svårt beslut... Men kanske man borde slipp på lite loma från den här anstalten. Qui vivra verra!

Ha en bra dag!

Friday, September 01, 2006

Pirater i moderna kortbyxor

Alla verkar ha så mycket att skriva om, Tankarna flödar o människor delar med sig o sprider sina budskap via detta icke existerande medium... En liten fråga: Ifall du hör till denna kategori som tror sig ha något att dela med dig av, är du då en tankspridare?

Själv försöker jag att inte vara för tankspridd. Men ibland då det går riktigt fel så kan jag ta en plats i historien o rätta till saker o ting. Annars har jag en belägenhet att bli för ivrig och stor på mig och det leder bara till flum o gojja, så för tillfället har jag tagit ett steg tillbaka, samlar visdom o slickar mina sår.

Mycket är på tapeten, mest kanske Israel o allmän saknad... motivationsbrist vad gäller studier, men det är så ingrott så det är inte värt att nämna.

Tyvärr tror jag att jag hade rätt i mina aningar, That I'm better of igen efter separationen (låter allvarligt, and maybe it is)... Kan ju aktivera mig innom en rad intressen ifall jag inte vill sitta hemma och grubbla, fundera o lalla. Detta är lite dilematiskt (o anu är aktiv i förnyandet utav det svenska språket) Eftersom jag inte vill ha det bättre. Det har även visat sig vara svårt för mig att dra upp någon... Mycket lättare om man själv är på samma nivå eller under för då kan man antingen ha teamwork eller putta på underifrån, vilket underteknad är van att göra i egenskap som yngsta ungen i familjen.

Hur som helst ska återkomma om Israel efter lite research... Men jag fick ju denna timme att gå, förstår mig inte på sånt sätt, att ändra på föreläsningstiden en dag på förhand, som om man skulle gå o kolla läseordningen varje dag... Hur som helst kom alltså en timme för tidigt, men det gör egentligen inget, för jag har ett par nya skor (bara ytlig materialistisk lycka, är egentligen inte eftersträvansvärd)

Det är dock en bra dag! hoppas alla får det också:
Ha en bra dag!

Tuesday, June 27, 2006

problemet är att jag inte tycker om att vänta!

Det är sant som de säger. Allt har blivit sagt. Vad är det för mening att upprepa? Alla ord har ändå sagts och om man hittar på nya så har de ingen betydelse, vad är det då för mening?

Voi Thorleifs!

Försöker mig på det här med att vara lycklig utan problem och bekymmer. Inte så lätt som man kan tro. Trots att man har alla förutsättningar för att lyckas. Livet rullar på i sitt somriga hamsterhjul och ju meera man springer i det desto mera rastlös blir man över att man inte slipper någonstans. Fastän kanske det är just det som är meningen. Att stå stilla ett tag o se sig omkring och vänja sig vid det man har före man går vidare. Inte vet jag...

Får bara för mig ibland att man måste få alla ord i korsordet korrekt... Så att de kan ge ledtrådar till andra kommande ord som man inte har lärt sig ännu. Men tänk om ett ord blir fel det spoilerar ju resten av korsordet då de är sammanlänkade med varandra. *djup suck* Det är just en sådan ideologi som är väldigt svår att skaka av sig då man en gång har gett den lillfingret.... trots att förnuftet vet att den är falsk.

Hur som helst så går vi mot mörkare tider igen, Midsommaren var upplyst :P o det är ju alltid skoj att stå bakom något sådant. Blev bränd- och korsmärkt på ryggen. Träffade drösvis med sällsynta vänner, Och fick den egna tiden som jag så väl behöver på pörkenäs. Det är mera än 4 år sedan den platsen "blev mig så kär". Och vad har hänt på de fyra åren och vart leder de? Det är nog det stora frågetecknet som ockuperar mitt sinne under den ensamma tiden. Så nu vet ni det.. HA den äran!

Oj måste nog fortsätta jobba nu...

Glöm inte att Han är verklig!

Ha en bra dag!!!

Tuesday, May 02, 2006

"Allt vi gör, det gör vi tillsammans"

Minns inte mera av den ovanstående sången

Ja! Här uppdateras det lagom mycket o lagom ofta...

Hade faktiskt något på hjärtat som jag planerat skriva, men så kom den där grönskande vårdiskussionen och vände ut och in på hjärnan och inte nog med det den passar faktiskt in på mina skriverier...

Trygghet och tråkig är inte synonymer. Har haft personer i min omgivning som lidit av detta missförstånd. Om ovanstående påstående inte skulle vara korrekt så skulle ju det leda till att man måste vara otrygg för att vara spännande... spännande är ju attraktivt, men trygghet ger ju livskvalitet, och det är ju en måttstock för hur mycket vi vågar leva.

Tänker mig att det är rätt förvirrande att plötsligt få hitta en sådan trygghet som håller måttet. Och det måste väl vara förvånande då man pga. en oskyldig feltolkning av ett ord slinker in på en besprutningsdiskussion. Man orkar inte rensa grönsaker hur länge som helst, och om man inte besprutar så kanske man ger upp hela odlingen, inte för att det är 100% att ogräset dör men har för mig att det hjälper att hålla det på avstånd.

Hade nog absolut inte förväntat mig eller ens tänkt på det för den delen... på säkert...hm... jätte länge... SÅ... om tryghet och tråkighet skulle gå hand i hand så skulle jag nog bara springa och det långt. Men nu är det ju trygghet och spänning som är i samma båt och ror i takt... Takten må vara lite snabbare än beräknat men det är ju en stadig kurs på grund av samarbetet så det är väl inte så skrämmande... Felet görs ju ofta i att man har problem i att veta skillnad på skrämmande och spännande.

well, well...

it is well with my soul.

"You can tell someone you love 'em
From the bottom of your heart
And believe that it's the truest thing you've known
And even if you never break the promises you make
The river's gonna keep on rolling on

And if you haven't got a dollar
Not a penny to your name
Somebody's gonna miss you when you're gone
And even if you never find
Just A Little Peace of Mind
The river's gonna keep on rolling on

Keep on rollin' to the ocean
Keep on rollin' to the sea
Keep on rollin' 'till the love we need
Washes over you and me

God's love is like a river
At every turn and every bend
And faith in Him will turn your heart around
'Cause even though we sin,
There's forgiveness in the end
And the river's gonna keep on rollin' on

Keep on rollin' to the ocean
Keep on rollin' to the sea
Keep on rollin' 'till the love we need
Washes over you and me
Keep on rollin' 'till the love we need
Washes over you and me..."
(Amy Grant)

Ha en bra dag!

Saturday, April 08, 2006

knivkastarunderhållning med weetabix

Andra gången gillt, vaknade så pigg o glad imorse o tänkte att idag ska jag dela med mig av något riktigt givande via min blogg. Till ingens förvåning så sterva och låste sig så klart datorn strax före jag skulle publisera så jag var tvungen att stänga av den utan att det blivit sparat... grr.. dit for det fantastiska moronhumöret.

Hursom helst ni kan ju alltid få en förkortad version av det hela nu istället, förhoppningsvis är datorn en kvällsamaskin o redo att sammarbeta, annars blir det synd om den, har redan kastat en sked på den idag (misstag eller så var det mitt undermedvetna)

Hur som helst drömde om Zombies inatt, de jagade mig och jag sprang på lindona där hemma minns inte så mycket av det mera, bara att jag hade ett påskägg som de ville ha, eller så var det mig de ville ha, stor skillnad. Hmm. Bör kasnke säga att denna dröm uppenbarade sig efter att jag blivit störd mitt i min verklighetsflykt eller njaa... man kan kanske inte kalla det flykt för jag har inget att fly från (förutom från Zombies då förstås) kanske man mera kan kalla detta lugna stadie som återkommer regelbundet i mitt liv under den mörka perioden för tidsfördriv. Älskar dock överaskningar så avbrottet får nog bara positiv feedback förutom då att det var problem att somna om sedan pga. Att jag endast fick veta A men inte B eller C och sådant e ju störande... Man visar inte ett ben åt en hund för att sedan bara lägga bort det till ett senare tillfälle, sådant skulle jag vilja kalla för mentalt djurplågeri o kan få bitande konsekvenser.

Har också funderat lite på den teknologiska religionsersättaren, det var vår svenska lärare som påpekade att dagens uppkopplade och nåbara samhälle har bytt ut behovet av den traditionella tryggheten som en allsmäktig Gud och religionen förut har ingett människor. Istället för att vara beskyddad av Gud så kan man genom att ständigt vara uppkopplad och nåbar genom mobilen eller msn och mail få reda på senaste nytt direkt det händer och det ger en möjlighet att kontrollera sitt liv och forma det. Detta fungerar relativt bra i våra i-landssamhällen där vi inte har naturkatastrofer eller övriga övermäktiga hot. Men kanske det är därför som religionen här inte har så stor betydelse heller.

Måste medge att jag ställer mig lite på tvären till detta att alltid vara uppkopplad, kalla mig ”gammalmodig” när jag sätter mitt hopp till Herren. Men jag har inget problem med att lämna telefonen hemma och att ingen annan människa vet var jag håller hus, jag har inte dåligt samvete för att jag inte alltid är inloggad på msn fastän jag är hemma o lallar. Triva alldeles utmärkt och har ett behov av ensamhet och lugn. Men grejen är den att jag aldrig känner mig övergivet ensam, ingen oro finns inblandad utan bara frid.

Jag vet att ovanstående är väldigt vinklat och trångsynt... det finns flera synvinklar... Som på allt. Men det är en förklaring, teori, tolkning...

Ha en bra dag// anu

Saturday, April 01, 2006

"När tanken är suddig är känslan konkret!"

Den ensamma dagen lider mot sitt slut. Inget att sörja över... tycker fortfarande om att vara ensam och få pyssla med sitt. Kunna åka vart man vill, när man vill, bestämma själv över vad man ska göra, när och hur det ska göras...

hmm. hur ska jag någonsin kunna ändra på mitt fria sinne, sker det automatiskt? Eller kanske jag medvetet vill det, vara ensam tillsammans med någon, kan det vara möjligt? Orkar nog inte vara med folk hela tiden, men det är väl skillnad på folk och "folk"...

Är blondare än normalt igen... Tackar vi Marie för... Tack Marie!

Skulle få fara till Ekenäs inatt på Kometfabriken keikka som börjar kl. 1. tror inte jag orkar, skulle inte vara hemma förrän kl 4 då... o sånt sysslar jag inte med i hfors inte, här sover vi på nätterna...

Har inte lust att läsa på tent... Men snart är detta skolår slut... Jippi.. så får vi se hur det blir nästa år... nobody knows... spännande!!!

Det här blir inte till nåt kan inte hitta något fokuserat ämne att babbla runt, så det blir bara lösryckt fjoll... Det har varit så den senaste tiden, svårt att koncentrera sig och brist på engagemang här i nyland...

Tuesday, March 28, 2006

long time no seeing

Livet tar sig nog friheter. Ibland i så snabba svänga att man förväntar sig bli åksjuk. Men har än så länge inte haft nämnvärda symptomer på det. Kanske man blir immun efter första gången det drabbare en.

Är gravid på liv och fortsätter att tanka trygghet? Brukar fylla det med oro men inte den här gången, så skönt att bara finnas till, exictera. Har nog en lugnande inverkan på mig. Inte för att jag till naturen är orolig eller så är jag det. Det är tvådelat och båda är lika mycket rätt men hur förklarar jag att jag är komplicerad? Anser mig kunna se på saker från olika känsloperspektiv och synvinklar. Kan verka konstigt, men hei that's me and as long as it works for me, I'm not gonna change.

Då var det ju det här med förändringar är de bra eller dåliga och kan man ändra tillbaka om man inser att man förändrats till det sämre? Är nog jobbigt eftersom bakåtsträvande effekter är svåra att skapa. Allt som man bygger upp kan man riva men allt som man river kan man inte alltid bygga upp igen. Är det då bättre att bygga mera och sedan riva det som inte visade sig vara lyckat? Extra energi går till spillo men vad har vi fått livet till om inte för att användas?

Det ultimata jobbet skulle nog vara missionär, jag hoppas att jag en dag ska få titulera mig det. Men det är inte upp till mig, jag är i Guds tjänst och han bestämmer, jag baraa tackar och tar emot för det jag får. Ibland har jag svårt att acceptera hans godhet mot mig och då blir det konsekvenser, och det kan vara tungt och svårt att komma tillbaka på rätt spår igen. Men Kanske det ändå var Guds vilja... Hans vägar är ju outgrundliga, och jag bad inte om att få det lätta bara att få det rätta... och det är min grund till lycka varje morgon. Den enda lyckan som består oberoende utav livets utsvävningar. Amen

Thursday, February 16, 2006

Minne på en pinne

Dagar blir till veckor och veckor till månader och livet utav timmar bara knallar iväg. Fylls utav mera eller mindre minnesvärda saker.
Det är viktigt det här med minne och att skapa minnen. Visst vill man göra saker som är annorlunda eftersom man tror att man skall minnas dem bättre, man vill ha specifika minnen inte bara en stor grå massa med ihopflytande aktiviteter. Variation är visst ordet, eller specifikation.

Samtidigt är min största skräck här i livet att sakta men säkert förlora minnet och förmågan att uppdatera min hjärna med ny information. Inte bara för att jag skulle lida av att jag glömde köpa mjölk eller att jag inte kom ihåga att ta ut soporna. Utan för att ens familj och vänner skulle lida av det och de skulle vara oförmögna att göra nåt. Samtidigt som man mycket lätt sårar männsikor om man inte kommer ihåg att träffa dem, eller hämta dem, eller att det är deras födelsedag m.m.

Vårt minne formar ju oss, men om det försvinner hurudan form har vi då? vad finns kvar av oss då?