Snö, mörker och pirr

Dagen började med att jag försov mig och fortsatte med att jag tappade en 5 kg bok med hård pärm mitt på foten... Vilket inte är att rekomendera, ifall man inte är hängiven masokist förstås. Det tog så myki sjukt, och nu är den alldeles blå och grön. Uppiggande i och för sig så här i vinter mörkret men nog finns det ju bättre metoder att färglägga sin vardag med...

Det har börjat krypa i skinnet efter julstämmning och det är riktigt pirrigt. Känns som om något stort ska hända och det gillar vi. Nästan som att vara kär fast det är jag inte på riktigt. Eller om jag får citera en galen läkare "Kärleken finns men objektet varierar"... Precis så är det. Det kittlar och kryper och jag har känslan av att ibland så tar livet aldrig slut...

Söndra inte din glödlampa

Vad har man för glädje av en glödlampa om man inte har ström?
Varför har strutsar vingar om de inte kan flyga?
Hur tung får en såpbubbla vara för att sväva när det är vindstilla?
Vem var kvinnan som satt bredvid mig i bussen imorse?
Var ska man börja söka efter små glädjeämnen i livet?
När ska jag bli vuxen?
Finns det en gräns?
Vart tog empatin vägen?
Varifrån härstammar rytmen?
Blir inte kollibrin trött av att flaxa?

Säger bara en sak idag, VÄXELVERKAN... Tänk på det ifall en relation inte fungerar, och om din glödlampa inte fungerar kanske den behöver växelström (man fungerar inte bäst om man alltid är på topp det behövs dalar oxå.)

Lovade vid något tillfälle att dela med mig av mina höst upplevelser så here you go:

"Outopågolvi"

Dagens dikt/konstaterande:
Mellan sköna drömmars ytterligheter och verklighetens hårda grund finner vi det som kallas livet.

Har nu suttit en bra stund och funderat på vad jag ska skriva. Möjligheterna är oändliga men ändå begränsade utav mitt slutna psyke. Har svårt för att tänka i nya banor och medan jag funderar slår skärmsläckaren på gång på gång och börjar visa fotografier utav allt från kor, familj, vänner, blommor och karleby kyrkokör... Det underliga är att de gånger som hjärnan känns som mest tom det är då den överträffar sig själv med världsomvälvande ideer... (ibland)

Ta t.ex. det här med stjärnor och månen ett uttjatat ämne ja hur många hundratals sånger har det inte skrivits om stjärnhimlen och att vi finns under samma himmel och ser på samma stjärnor. Jag har inte läst så mycket astronomi, men inte ser man väl samma stjärnor på himlen i Australien som vi gör här i Finland? Inte kan väl de se karlavagnen för den är ju ovanför oss och de är ju under oss, om det nu finns något upp och ner i universum. Vi kanske ser allt i cirklar, det vet man aldrig, universum kanske är runt. Men samtidigt så ser vi ju nog alla månen, fast det är ju i och för sig bara ibland och den rör ju sig runt jorden om jag förstått saken rätt så det är ju förståeligt, men hur är det med stjärnorna? Vilka stjärnor ser man i Australien? Finns det ett känguruns tecken, precis som kräftans?

Blev lite smyginspirerad över nylänningarnas österbottenfascination och började tänka på Kronoby. Hemma i Kronoby finns ingen gatubelysning som förstör månskenet och inget motorbuller stör stormvinden. (fast vi hae en rondell) Undrar om jag kan skapa mig ett hem innom mig så att jag skulle kunna känna mig hemma var som helst i världen? Om man har ett hem under stjärnorna så är man hemma vart man än åker (det gäller bara att inte ha en för smal definition utav hem). Så vad kräver ett hem? Kan man själv bestämma hur ens hem ska vara eller är man så bunden av sin egen uppväxt att man egentligen bara gör precis som ens föräldrar gjorde det kallas kanske kultur eller tradition eller genetiskt betingat behaviour (kan inte för allt i världen komma på vad behviour är på svenska, och nu steg just IB –töntfaktorn minst till 37,87 på en skala mellan 12,64-41,92, ingen vits att någon påpekar det för jag är själv medeveten om det) eller något i den stilen... hm... nåja krokusarna blommar nog fastän jag inte får svar på den frågan idag...

Observera: Jag har nått en ny nivå i bloggkunskap i och med bilden... som "just for the record" är tagen i Kronoby... det månförgyllda landskapets medelpunkt...

Tack och förlåt!

Mamma kommer...

Mamma kommer om en halv timme och jag känner att jag har en viss press på mig att visa att jag nog har det bra här i storstaden och att jag har blivit vuxen och kan ta hand om mig själv... De e nog lite lustigt hur detta kan komma sig... Men det är väl lika bra att erkänna att en drivkraft bakom mycket man gör är ofta (till en viss del) att göra sina föräldrar stolta... Tror inte att jag är ensam om det, man vill ju visa att de inte har spenderat 18 år i onödan med att uppfostra en till ingen nytta... Så e d bara... Måste fara o dammsuga och rätta till gardinerna... Ha d gott!

användning utav sinnen, leder inte alltid till sinnesro

Tänkte jag skulle börja med en dikt som jag skrev under föregående föreläsning:

En ruta gick hand i hand med en rand.
Känn inte mindervärdeskomplex.
Våra begränsningar bejakar en ambivalent fullkomlighet.
Som kräver kompensation,
likt en scen kräver rekvisita.

Om du nu vill kolla om du är inställd på samma frekvens som jag så kan du ju alltid analysera och tolka denna, min dikt. Det skulle vara skrämmande om någon verkligen skulle komma fram till det verkliga budskapet (det som jag hade i åtanke då jag skrev dikten)... Men jag utmanar dig att försöka.

Hajade till idag då jag läste två av huvudrubrikerna i Husis. Den ena handlade om att den liberala staten Frankrike har tillåtit utegångsförbud och impulsiv husransakan mm. mot misstänkta revolutionister eller ska man kalla dem demonstranter eller bara missnöjda? Blir riktigt skakig då jag tänker på hur man försöker använda censur och begränsningar för att få kontroll, jag trodde den sortens konflikt policy inte skulle tas i bruk i ett så "civiliserat land" som Frankrike och kan man göra det i Frankrike kan man göra det var som helst och mot vem som helst som man upplever som ett hot...

Den andra rubriken handlade om fertilitetslagen och huruvida homosexuella och ensamstående skall få skaffa familj på onaurlig väg... Alla som känner mig vet vad jag anser om saken. Men det som jag vill poängtera här är att vi varje dag läser om förebådande tecken, men egentligen läser vi dem inte. Det står att ni som har öron skall höra... Men gör vi det? märker vi alls vart vi är på väg och hur tiden börjar rinna ut?

Skjuta moln bland stjärnorna

den 4 november 2005 beställdes tre biljetter tur/retur Finland- England... Jepp! Vi tyckte oss behöva lite omväxling i tillvaron så vi bestämde oss för att åka till London över en helg. Efter detta skulle min farmor antagligen säga något i stil med: ”Ja om jag hade haft pengar då jag var ung så nog sko jag ha fari jag o men vi var no så fatin tå”...

Men grejen är att man inte behöver vara rik för att resa i dagens värld. Det verkar som om jorden har krymt i takt med teknikens utveckling. Vilket jag tycker är helt underbart eftersom jag drabbas utav abstinensbesvär varje gång jag ser en karta och tvingas tänka på alla platser som jag inte har sett, känt och upplevt ännu. Den ovanstående meningen är gramatikliskt fel, Man får ALDRIG använda frågeord i en neutrel satsbildning, ups!

Hur som helst detta leder ju till att människor, kulturer och språk blandas och snart så kommer vi att vara en enda stor familj *gruppkram*... Nej inte ens jag är så naiv. Av någon oförklarlig anledning så har vi problem med detta ”big happy family konceptet” Istället blir ju allt mycket bättre av att vi gräver ner oss på varsin sida av en osynlig gräns och ser surt på varandra genom det osynliga gallret och skulle någon medvetet eller omedvetet våga bryta denna oskrivna överenskommelse så då har alla fått en anledning av att ägna sig åt människans favoritsysselsättning, att öppet utveckla (skapa) och försöka lösa konflikter. (mest skapa)

Undrar hur detta kommer sig. Beror det månne på vår begränsade sociala kompetens eller är vi helt enkelt bara tarvliga? Ett hundexempel skulle vara på sin plats här. Ifall du inte har gjort det, så ska du ta och iaktta våra dreglande glädjespridare i en hundpark någon gång. Det spelar ingen roll om de är stora, små, knottriga, pälslösa, örondinglande, strävsvansade eller hjulbenta. De flesta hundar kommer överens hur bra som helst utan vare sig tecken på rasism eller förakt ifall den nyfunna kompisen är blandras eller ej... Och vi trodde vi var intelligenta.

American beauty

Livet är vackert bara man inte är rädd. Var inte räddd, missa inte skönheten. trygghet öppnar ens ögon för världen som andra vill gömma sig för och ta för given.