I think, I think, I tzink, I zink, I sink, I sink, deeper and deeper...

Stackars lilla lyckliga unge som har allt o ändå inte är nöjd. Vem kan hjälpa henne då?

Sett dokumentärfilm hela dagen. Om allt från mobbing till armbrytning. Här är tyvärr hur jag tänker (och skäms för det)... Anser ibland att vissa människor på något vis skulle ha ett högre/större/bättre mervärde än andra, inte nu ett stort mervärde men lite grann så där så man vet vem man hellre väljer ifall man själv vill få lite statuspoäng.

Men hur kan man gå så långt så att man slår och går till attack mot den personen som man kanske tror att är... inte lika viktig (skrev ordet sämre först istället för viktig. Men alla hör väl hur det låter... prova säga det högt. Förfärligt... och det värsta är att många tänker det) (alltså byt inte ut ordet viktig mot sämre, utan man måste omformulera hela meningen isåna fall så att det får en liknande innebörd)

Så vi har då kommit tillbaka till den tiden då människor lever ut sina känslor till 100%. Där inget är tabu och allt är tillåtet. Stå o sälja porr på gatan är helt ok, likaså att slå ner sin klasskompis i korridoren. Om det är så du känner, så inte skall väl någon lägga sig i det heller?

Paradoxalt... ingen skall lägga sig i vad man gör men ändå är motivet till det mesta man gör just att få uppmärksamhet.

I tell you.. it's wack!

Livet knallar vidare, Består av: skola-> teater-> sova... skola->teater->sova...
(-> = grubbel) grubbel är sådant som jag skall lägga av med, bara sluta helt enkelt... precis... sluta grubbla, bara existera och låta sig svepas iväg med den övriga mänskligheten rakt mot stupet... Bra idé, den bjuder vi högst på... första, andra, tredje... BANG! yes jag äger en enkel biljett till avgrunden!

Problemet. vissa människor kan existera på eget bevåg utan att kämpa för att vara självständiga. Andra tvingas alltid paddla mot strömmen för att hållas på rätt kurs.

På tal om kurs så har jag kurstent som jag borde läsa på. när skall jag hinna med något sådant? Kanske nu skulle vara en bra tidpunkt. Bra tänkt vännen!

Tack o förlåt!

The Perfect Lemon

Saker som förlorar sin lycka med åldern är absolut att åka till butiken. Hur roligt var det inte att få fara med mamma och handla mat då man var liten? Man fick sitta i kärran och bestämma vilket bröd vi skulle handla... för att sedan börja tjuta över att man inte fick någon slickepinne då man gick förbi godisavdelningen.

Jag trodde att det var en svunnen tid, men jag upptäckte idag att det fortfarande kan uppstå överraskningsmoment i detta skeende... Kanske inte riktigt baserat på samma saker. Men ändå, något som får det att ljusna en aning.

Ljuspunkten idag var nog att jag hittade den perfekta citronen... Jag vet att det kan låta konstigt och till och med aningen löjligt, men faktum kvarstår... när man gräver där bland alla frukter och grönsaker vars kvalitet (precis som ens egen) vissnar så avsevärt under vinterhalvåret. Man håller uppgivet på att lägga tillbaka plastpåsen och strunta i frukterna... men plötsligt ser den där perfekta citronen, den med den ultimata citronformen och dess klargula färg som skiner stickande i ögonen. Då kan man väl inte annat än bli glad och lyckligt påmind om den gamla goda tiden. Då varje ABC bok man läste hade avbildat en citron under bokstaven S (S som i Ckoja bara :)

Det var på den tiden som varje råvara var perfekt och blev en del utav den näring som familjelyckan växte sig stark på.

Inte konstigt att man kanske inte ser så mycket fram emot att handla mera. Man kan ju inte finna någon framåtdrivande orsak... Hur roligt kan det vara då ens ända mål är att överlevande för stunden? Det mest negativa med att bo ensam är absolut att det aldrig finns några överraskningar i kylskåpet. Där finns bara den mat som man själv inskaffat. Den som man ibland undviker eftersom den påminner en om det liv man lever. Ett liv bestående utav enkla och snabba lösningar i små portioner.

This is playing in my head.
It combines old memory with present experience:


I'm sitting here in the boring room
It's just another rainy Sunday [read saturday] afternoon
I'm wasting my time
I got nothing to do
I'm hanging around
I'm waiting for you
But nothing ever happens and I wonder

I'm driving around in my car
I'm driving too fast
I'm driving too far
I'd like to change my point of view
I feel so lonely
I'm waiting for you
But nothing ever happens and I wonder

I wonder how
I wonder why
Yesterday you told me 'bout the blue blue sky
And all that I can see is just a yellow lemon-tree
I'm turning my head up and down
I'm turning turning turning turning turning around
And all that I can see is just another lemon-tree

I'm sitting here
I miss the power
I'd like to go out taking a shower
But there's a heavy cloud inside my head
I feel so tired
Put myself into bed
While nothing ever happens and I wonder

Isolation is not good for me
Isolation I don't want to sit on the lemon-tree
I'm steppin' around in the desert of joy
Baby anyhow I'll get another toy
And everything will happen and you wonder

I wonder how
I wonder why
Yesterday you told me 'bout the blue blue sky
And all that I can see is just a yellow lemon-tree
I'm turning my head up and down
I'm turning turning turning turning turning around
And all that I can see is just another lemon-tree

Fight or flight!

Sitter här o kväver mina flyktimpulser... Hoppas att det hjälper att skriva dem av sig o på så vis få utlopp för denna drivande kraft som rycker i instinkterna.

Det är ett medvetet beslut att inte följa denna känsla. jag har bestämt att jag inte vill leva jagandes efter lätta lösningar.

Människor förväntar sig att jag ska vara lycklig och det vore ju dumt att göra dem besvikna! Men det här har nog inget med andra människor att göra, det här är ett beslut som jag tog för fyra år sedan och som jag vill hålla fast vid. (och visst jag är lycklig, det betvivlar jag inte en sekund och det bör inte ni heller göra, men alla som har sett filmen chocolat, vet vad jag pratar om)

Problemet har dock visat sig vara att skilja på flykt och bara längtan. Med flykt så menar jag att jag flyr bort från något i en naiv tanke om att det blir bättre och även kanske lättare på ett annat ställe, ett ställe där jag nog förväntar mig svåra motgångar men som jag ev. då skulle kunna takla ur ett annat perspektiv.

Längtan är inte bort från något utan till något, något som min tillvaro här inte kan ge mig eller uppfylla. Så kallade drömmar :D

Är rädd för att min rastlöshet kommer att äta upp mig. Men för tillfället så biter även jag mig fast eftersom det antagligen på långsikt lönar sig.