Canada, första helgen är över

Överlevde den första kritiska veckan. Tycker att jag börjar vänja mig ganska bra vid min omgivning och även helgen gick över förväntan.

Den började med att alla internationella studerande (finns det något smidigt ord för det... tror inte d :/ ) fick ta sig en titt i förrådet där man förvarar alla saker som tidigare studeranden inte har kunnat ta med sig hem. Det var rena julafton och alla var jätte glada över att få kuddar, lakan, täcken, kokkärl, klädhängare mm gratis. Sedan gick vi ut på en bar där skolan bjöd oss på mat. Det är en bra sammanhållning i gruppen så det kommer nog att bli ett stöd då man inte orkar med den här kulturen mera. De vet hur man känner sig och är i samma situation.

Tre andra studeranden från Finland har uppdagats. En tjej från Åbo och sedan två killar, en från Tammerfors o sen minns jag inte varifrån den tredje var, men man kunde se att de var från Finland, fråga mig inte varför... Hur som helst fredagen kom o gick med många nya bekantsakper i bagaget. Alla kanske inte minns allting, men det är väl sånt man får räkna med och så kan man alltid påminna dem...

På lördagen så hade recidencet ordnat en mini olympiad där man tävlade i grenar som: kräftfotboll på en våt och såpad presenning, Sumobrottning med uppblåsta tracktorinnerdäck runt sig mm. Det var verkligen roligt. Sumobrottningen är nog något som vi ska införa i Finland som aktivitet på läger, det e lagom tönttig, men ingen som skämmer ut sig mer än någon annan :D Lördagen avslutades med lite shopping o lite fest.

Söndagen började med en lugn o skön länk, jag har hittat ett jätte fint bostadsområde att springa i med stora hus, snygga trädgårdar och välskött omgivning. Garison Woods heter det... Men det är ganska farlig att springa där om man heter Ann-Louise. Gångerna som jag snubblat är nog oräkneliga. Det är nämligen lite svårt att koncentrera sig på var man springer om man har fullt upp med att titta på husen. Men det är trevlig, alla man möter hälsar på en och så vidare... Något som man till en början inte vet hur man ska hantera :D Vi gör ju inte sånt i Finland. Nåjaa... På vägen hem så råkade jag passera en parkeringplats där de spelade landhockey. Och hur det nu kom sig så fick morgonmålet vänta och jag fick vara med o spela 4 matcher. Det var bara för skojs skull, och vårt lag blev fjärde. MEn vi var i underläge vad gäller kön kvalitet på klubbor. Vi fick nämligen låna nå gummiliknande stickor vilka böjde sig direkt man hamnade i närkamp mot en "trämailo"... Sedan var det mat och så for jag o spela tennis med min rumskompis. Vädret var ju så fint. Hur kan man då låta bli? hmm... Fast på kvällen syntes det nog att man varit ute för någon var röd som en tomat. Trodde inte det var möjligt att bränna sig i solen i mitten av September. *suck* nåjoo, men det är inte så illa mera...

Det var i stort sett vad jag sysslat med i helgen. Nu ska vi iväg till centrum o försöka hitta en kamera. Det tar ca. 20 minuter med buss. Men överlag så behöver man inte lämna campus om man inte vill för här finns i princip allt: bokhandel, pub(bar), matställen, post, träningsmöjligheter mm.

Hoppas ni har det bra gott folk!
Hej hej!

Canada, intryck #2: kommer nog att gilla det här

Så här är då lite bilder tagna med min fin fina telefonkamera. Ni får vrida på huvudet för fast jag vred bilderna o sparade dem så bestämde de sig för att tvära iaf. De två första bilderna är från köket, bild tre är recidenset från utsidan, vi bor tyvärr på första våningen så det är allmän insyn ifall man inte har för gardinerna. Bild fyra är från mitt rum.

Jag var igår och kikade på skolans rekreationscenter. Det är på andra sidan gatan av min bostad, och det fattades nog ingenting där. Stora gym, träningssalar för alla sorters bollsporter allt från korgboll, squasch och volleyboll. Det fanns klättervägg, simhall, innomhusspringbana mm... o allt är gratis. Hon har träningsvärk, men d e skönt...

Har bara en kurs kvar som inte har börjat ännu, och intrycket är väl att de verkar ta det mera seriöst än i Finlnad, men kanske det är för att de måste betala för sin utbildning. Av någon anledning såhar jag lyckats komma försent till nästan alla lektioner eller så har jag missat dem helt. Det beror inte på mig, utan skolan är faktiskt en enda stor labyrint och när de också ändrar klassrum så tar det dubbeltid att hitta. Men jag får väl vara glad att jag iaf. har kurser. Min spanska rumskompis hade tydigen inte blivit registrerad så hon får inte börja gå i skolan före nästa vecka. Vilket kommer att bli tuft för om man missar introduktionen så kan man nog ha problem med att hänga med sedan också. Man kan ha problem med att hänga med sedan också fast man var med på introduktionen, men det får framtiden utvisa, försöker att inte ta någon stress.

Annat nytt då? De goda nyheterna är väl att Gud finns här också. Fast man inte skulle tro det :D nånej nånej!!! men jag har ju gått i två dagar och lusläst alla anslagstavlor på jakt efter en skylt eller något om nån cellgrupp eller kristna möten eller nåt, men icke! Så när jag hade missat halva min första klass idag och var på väg att bli sen till den andra så slängde jag iväg en bön i ren desperation, för jag vet av erfarenhet att det blir tufft utan en kristen gemenskap.
O tadaa! På nästa lektion så kommer det fram att en av mina klasskamrater där är kristen. Tydligen finns det nog ett litet rum där kristna och muslimer samlas, dock inte på samma gång (tror jag iaf.) Bön o Bibel möte varje onsdag, så det tar en vecka tills jag får se vad de har för uppfattning. Men ändå skönt att veta att det finns nånsorts kristen aktivitet. För den har nog lyst med sin frånvaro under de första dagarna...

Klart slut...

Canada, Intryck #1: Helt ok!

Alla kan sluta orora sig, jag kom fram med hela min packning, som skulle ha fått vara nästan dubbelt tyngre än den var :/ Men int tror jag att jag behöver så mycket mera och jag får ju nog fyllt på under tiden som jag är här.

Det kommer att bli jobbit att skriva ifall jag måste hålla mig till att berätta om konkreta uppleveleser. Jag brukar inte syssla med sånt då jag bloggar, men ska försöka göra mitt bästa.

kl. är nu halv 8 här. Har sovit 11 timmar. Inte i sträck dock men jag är ändå vad man kalla utvilad. Hann inte göra så mycket mera igår än checka in och träffa dem jag delar köket med. Det är nog en brokig skara precis som det skall vara... En träningsnarkoman, en mammas flicka som var noga med att påpeka tystnad är kl 11. och en annan utbytesstudent från Spanien. Ingen av dem verkade vara omöjliga så det ska nog gå bra att komma överens.

Lokaliteterna är jättesnygga. Hade tänkt infoga lite bilder, men det trådlösa nätverk som jag "parasiterar" på är så avlägset. Det skulle ta evigheter innan jag får upp dem. Så bilderna får vänta tills jag köpt en kabel så jag kan plugga i istället.

Någon sa något om gratis morgonmål så jag ska nog ta en titt på det.

Hälsningar från Canada. Det är varmare här än i Finland!

Kvällen före

Har nu tagit adjö av mina hästar, mina föräldrar, min pojkvän, mina övriga vänner och familj samt endel övrigt folk... Känns väl..ja egentligen känns det inte så mycket. Sinnet är väl bedövat och int förstår man egentligen något om vad som är på gång... Man bara åker och tur är väl det för om man skulle förstå, så skulle man väl inte åka. Så när folk funderar hur man tänker då man väljer att åka så är svaret enkelt. Man tänker inte eller så tänker man... men på fel saker.

Jag har alltså Tänkt använda bloggen för allmän insyn över hur min resa fortlöper... Det är lättast så... eller så får ni prata med mamma o pappa, för jag skulle skicka pappersbrev åt dem eftersom blogg är överkurs, men jag är väl hemma igen innan de har kommit fram...

Hej så läng... försover mig antagligen imorgon... Sånt händer om Gud så vill!

Go natt!

pre-Canada

Så man har nästan redan åkt nu, eller inte riktigt men det börjar närma sig, Känner hur allt bara flyter iväg och jag blir mer och mer frustrerad över att jag inte får något verkligt grepp om hela resandet. Visst allt är så gott som klart, jag blir hämtad från flygplasen, jag har läseordning, hyran är betald och försäkring är fixad etc, etc. Ändå känns det som att jag inte vet riktigt hur det hela kommer att gå till. Inte för att jag egentligen tar någon stress över det heller, kör väl med "go with the flow" o "blend in" metoden. Vilket inte borde vara så svårt med dryga 12700 andra studernanden. Men ändå så brukar jag ha någonsorts ordning på det ostrukturerade som nu inte har infunnit sig.

Egentligen så saknar jag väl bara en ordentlig karta, de på nätet var inget att hänga i julgranen eller sätta i strumpan...


Nåjaa, det blir nog bra...
Kram på er!

världen är konkret!

Märker till min fasande förtjusning att sommaren snart är slut. Skolorna har börjat och skolbussarna åker fram och tillbaka... äter upp och spyr ut ungar så som det behagar dem. Till och med de stora eleverna har tagit sitt pick och pack och flytt hemmet för en nyare tillvaro i studiestäderna.

Så gjorde också en del av min värld. Åbo är destinationen och man kan ju bara önska att det blir lyckat (Krims krams!)

Äntligen kan man tycka! Men det är också en viss bedrövelse över att säga adjö till ännu en sommar och ännu en fas i sitt liv. Fast så finns ju också en förväntan inför framtiden som får en att morska upp sig. (Golf hjälper en också att se saker och ting från den ljusa sidan.)

Känslor som man har försökt undvika att känna dyker upp och det är bara att ta itu med dem, alla försök att fly var olönsamma. Men det man har valt så får man också leva och jag vet att det är en fas som går över. Ungefär som då tandläkaren borrar. Man står ut med det utan bedövning just för att man vet att snart är det över och då kommer hålet inte att besvära en mer.

Annat då?

Paniken infinner sig då man inser att man inte har hunnit träffa alla de vänner vars bekantskap man brukar uppdatera åtminstone en gång per år. Skönt med såna vänner som man kan skippa ytsnacket med, och bara kan fortsätta därifrån man slutade sist... Kram på er!


Har bara en vecka kvar nu innan jag åker till Canada. Som tur är så har jag ledigt. Borde hinner ägna mig åt allt pappersarbete från olika projket som jag inte orkat ta itu med ännu. Om man skulle ta sig i kragen och effektivt sopa undan så skulle jag vara klar på en dag, men nu befarar jag att det tar en hel vecka eftersom andra viktigare saker upptar min tid. Att uppdatera min blogg är bara ett exempel på sådana göromål. Om du vill stöda min karriär så uppmanar jag dig att sluta läsa nu. för om du och alla andra slutar läsa så kommer jag förr eller senare att ge upp hela bloggandet och istället ägna mig åt viktigt pappersvändande... *jeij*


Puss på dig osm känner dig träffad!

Surkoppar och sugskorpor...

Här kommer då några tänkvärdheter...

För alla er som funderar på att sätta er i båten, ta med er det som Macgyver skulle ha med, det vill säga Jesustejp och något fint litet sällskap.

När man väl är ute på vattnet och märker att båten läcker, och man håller på o sjunka så kan man ju överge båten och hoppa i... vad nu det är för mening med det eftersom man är mitt ute i ingenstans och antagligen kommer att drunkna på kuppen! Om då detta drunknade inte låter lockande så kan man ju alltid försöka skyfla bort allt vatten. Låter som en fin idé! Men det är precis som att trampa vatten, vattnet vinner alltid. Det skulle vara en annan femma ifall vi pratade om grädde, för trampar du grädde så blir det ju som bekant smör, och detta smör skulle ju i sig kunna stoppa läckan.

Sedan finns det ju alternativet att besitta Supermankrafter och kyla ner vattnet till is genom att pusta och frusta... Men om det skulle vara fallet så kunde vi redan ha flygit iväg till Bahamas, varför ens göra sig besväret att båta överhuvudtaget? (om jag flyger så flyger jag helst med Stålmannen, hoppa från stup är inte värt några sekunders spänning)

Men för alla er vanliga dödliga så är tipset att ni tar hjälp av er vän och tillsammans täpper igen läckan med det material ni nu har, i det här fallet tejp. En måste ju så klart hålla emot vattnet medan den andra tejpar och täpper till, teamwork! som inte består utav likadana uppgifter. Men som tjänar ett gemensamt mål, att båda kommer hela, trygga och behållna tillbaka på land.

hmm, ja...

Sedan var det ju det här med glorian, ni kanske funderar var den kommer in, men det behöver ni inte, strunta i åsnebryggan och även i det faktum att ni tycker att just er gloria cirklar i överljushastighet över skallen på er... För jag vill inte att ni tar detta personligt. Utan mera som ett allmängiltigt faktum...

Men av flera orsaker så är detta varken att rekomendera eller troligt att det överhuvudtaget (hah!!! över-huvud och gloria.. de va då ett fyndigt och pmatchande ordval, va skoj:D) kommer att inträffa. Men man bör vara medveten om konsekvenserna ifall man trillar dit. För det är ändå en ren inbillning till tankegång som många fastnar i precis som om det vore gaffatejp. Men inbillning och verklighet är som tur inte samma sak, från ibillning kan man räddas till verklighet... hm. vice versa också, men det är mycket mera tragiskt den vägen...

Tillbaka till det väsentliga. För det första. Om glorian nu cirkla i överljushastighet så skulle detta antagligen leda till att den alstrar sådan värmeenergi, att om inte hela du skulle smälta på kuppen så skulle iaf håret brinna upp. Det e inte så snyggt med flames i håret! och inte värt att vara upplyst i några sekunder innan det mörknar... Se alltså till att detta högmod inte drabbar dig, det leder bara till att dina medmänniskor förr eller senare ser vad som döljer sig under hårtuffsen.

För det andra. Forskare påstår nu också att så kallade svarta hål, ickemateria som slukar all materia som kommer inom dess räckhåll just består utav höghastighetspartiklar... Som då inte är partiklar utan ickepartiklar, och som färdas i sådan hastighet som vi inte kan förstå alltså högst troligen ickehastighet :D Så att om du utav någon orsak tror dig tycka att du är så pass god och felfri att din gloria cirklar i överljushastighet, så betyder det i stortsett att du kommer att sugas in i din egen godhet och försvinna. det låter inte så fint det inte, eller?

Nåjaa, vart vill jag komma? Jo... Alla som är perfekta har för länge sedan slukats upp utav intet, men alla behöver ändå nån för att överleva...

Tack och förlåt// Anu

Hagga(n)

Vi lever i en ständigt förändrande värld, anpassa dig eller tyna bort.

De som alltid kunde prata blev stumma.
De som alltid ville lyssna blev döva.
De som alltid ville hjälpa blev skadade.
De som alltid ville älska blev likgiltiga.

Bli sur eller sårad!

Jaa.... det fanns ju inget mera att säga då...

Ska skratta tills jag sätter det i halsen!

gnor, gnolar o gnölar en aning

Varför göra spår i sanden, som sköljs bort, då man kan föreviga i asfalt?

Lycklig och trött, kom hem kl. 2 inatt med pysen, pojken, gulle mm. Kärt barn kommer att få många namn... Men vi kom iaf överens om att vi inte ska kalla honom Kalle utan Piril. Han heter ju faktiskt Fagerli Piril, det är bara finnar som inte kan uttala norska som börjat kalla honom för Kalle. Men han lystrar faktiskt till Piril, så Piril it will be *so sweet*... Kan tänka mig att det ligger nära till hand att han får smeknamnet Pili... och det kan ju bli lite dråpligt :D

De skulle komma och prova ut en sadel idag, så ikväll så står det ridning på schemat. Kan inte kl. vara 4 snart så jag slipper hem?

Kreativa pausen slut, dax att göra något för sitt levebröd igen.

Hej svej!

titlar är för pedanter...

Jag vet att ingen knappt tror mig... men bara tanken på att åka till Canada, får mig att dra täcket över huvet.

Men vad gör man sedan? finns inte så mycket annat än att åka iaf. Det blir ju nog bättre med tiden och inspirationen kommer väl att infinna sig förr eller senare.

bröllop igår, min brors flickvän gifte sig. Det var fint! Brudparet var bedårande och maten va god. Vad mera kan man önska sig? hoppas att de lever lyckliga i alla sina dar.

de va väl d.

ska gå o städa, trots att det är söndagkväll.

hästen kommer imoron, kan knappt vänta...

Kalle

Låt mig presentera det nya tillskottet till familjen...

Quest, flytt, student, interrail. När hinner man sola?

Nåjaa. Nu var då Quest överstökat, Det var bättre än man kunde förvänta sig. Är också förvånad över all positiv respons man fått från väntade och oväntade håll. Det är nog tydligen en hel del som läser kyrkpressen i den finlandssvenska ankdammen.

Flyttade hem alla mina saker i tisdags. Mamma är nog en ängel som orkar stå ut med allt kaos det för med sig. För att inte prata om all smutstvätt osm man inte haft tid att ta itu med. Alla som sov på tisdagsnatten missade också ett hejdundrandes åskväder. Många år sedan jag sett så många och stora blixtar.

Studenten över också grattis grattis till dig och er! Ni fick fint väder iaf. Vad kan man säga, jag måste öva mig på smalltalk och att vara social. Får alltid en känsla av att det är så ytligt, men vad kan man sedan? Det finns vissa konventioner som man skall följa. Punkt slut Man vill ju inte göra någon besviken. Mamma hade sytt om min klänning lite grann. Ännu ett stort tack till mamma! Börjar uppskatta henne mera och mera för varje dag. Kanske det sena pubertesupproret främst tar sig uttyck mot min far och hans väckningar, som skulle få självaste moder Teresa att vända taggarna utåt.

well well, dags att se framåt de e ju två dagar till vi åker för att göra Europa osäkert. Eller kanske det är vi som är osäkra, men det låtsas vi inte om eller tar någon stress över. Ser nog framemot det, bara man sklle få denna packningsvånda över.

Tack o bäää!

Vad du än gör så kan du inte bli mindre erfaren.

Om man har blivit anförtodd en hemlighet, som det inte är upp till en att avslöja, är det fel att ljuga om den då?

Det känns iaf inte bra, men vad gör man sen?

sprakande grönska

Oj här blev det våruppfriskning.. kanske inte bättre men annorlunda iaf.
Sista tenten imorogon... Kan inte påstå att jag bryr mig särdeles mycket.

Hade ett angenämt besök igår av Cassandra. Kort och kraftig. Hon gjorde sitt bästa för att lära mig dricka vin. Denna bohemiska sysselsättning att sitta o prata med levande ljus och ett glas vin är nog ett tidsfördriv jag jag skulle kunna tänka mig att lära mig uppskatta. Men har på känn att det kan ta en tid innan det infinner sig. Men vem vet nån dag kanske det är en element av njutning i mitt liv också.

Vitsipporna blommar och kråmar sig i solskenet där ute *bedårande, bedårande*.

Men jag skall sömna mig nu och begrunda dagens informationsflöde.

Sov gott!

byxor som knarrar

Jag belv av med min bok nu... Jobbigt med begränsat antal tentböcker.

Livet avancerar på många fronter för tillfälelt. tiden rusar och det är bara två veckor kvar till the quest. Ber och hoppas innerligt att det ska bli bra, att människor ska hitta dit och få ut något utav det. För er som inte har sett eller hört gå in på www.thequest.fi

Hämtade interrailbiljetterna i helgen också. en sak som bör sägas angående det projektet är att jag skulle inte ha åtagit mig det och drivit det ifall jag inte tror och vet att det a) skall bli givande b) tror att någon annan kan göra det bättre än vi.

Utbyte nästa år avancerar också med en varierande fart. Men det verkar vara så länge tills det så jag har inte egentligen börjat fundera på det ännu i någon större skala än att jag gjort det pappersarbete som de begär av mig. Känner mig alltså aningen likgiltig inför nästa höst, har varken iver att åka eller några motsättningar för den delen. Men ivern kommer väl efter ett tag motsättningarna kanske efter ett tag då jag varit där (who knows). Orsaken till att jag åker är väl att jag vill se på livet, kulturen, studierna från ett annat perspektiv och som sagt så har jag aldrig hört någon som har ångrat sina utbytesstudier. De kurser som jag prickat in känns också mera givande och passande än de som jag läser här, inte bara radio och tv alltså.

Funderar ibland att jag kanske tar mig vatten över huvudet, för många bollar i luften etc, etc för ibland så öser ju bara ångesten över en och man vill bara gömma sig under sängen (vilket är omöjligt eftersom någon craschade den, så den är utan ben) Men då kan man alltid fråga sig "Dare you to move?"... Den sången ger en alltid en viss sorters beslutsamhet att jag vill göra saker och att det i slutändan ändå är up till Gud om det "lyckas" eller ej. Men Bara för att Gud välsignar saker betyder ju inte det att han gör dem åt mig. Vill man nå ett mål så måste man ju först och främst lägga upp ett mål vart man skall nå och sedan se till att man når dit.

Jag måste erkänna att jag inte har något specifikt mål. Mitt mål är närmare att inte mesa ur bara för att det verkar svårt eller komplicerat.

Jag tycker ju om att krångal till det så :D

Men men Ha en bra dag gott folk!

vax, suschi och klänypor!

Känner hur omotivationen hugger tag om mina anklar och vill dra ner mig i avgundsdjupet. När jag var liten läste jag Alfons Åberg. Han hade en låtsas vän, mina vänner hade också haft låtsasvänner när de var små... Ingen tycker att det var ovanligt, ingen stämplades som paranoid. Det enda jag kan komma på att jag hade var låtsas ovänner, allt från rödkålshuvuden till vår vrålande granne. Jag bekämpade dem intuitivt... Jag sparkade kålhuvuden... och grannen... nej det gjorde jag inte. Jag sparkade ingenting förutom fotboll. Jag slänged istället. jo, kålhuvuden på grannen eller åtminstone på hans tomt. Two in One. Jag slapp allt obehag på mitt revir :D

Nåjaa det var dagens nostalgi... Jag har aldrig vaxa en bil. Det skulle ju vara en upplevelse. Fast jag har ju ingen bil, har inget behov av en heller förutom ikväll då, har glömt bort hur jobbigt det är att inte kunna röra sig fritt med kollektivtrafik eller bil etc, etc. Så det blir att sitt ensam hemma då istället. Jag kan ju vaxa badrummet. För Gösta Berglund använder bilvax För att få det riktigt blankt och fint i badrummat, till både kranar och tvättställ, och det blir dessutom mycket lättare att hålla rent... Så det så. Det låter ju egentligen inte så dumt.

Hur är det med det här badrummet egentligen? Är det verkligen så att det alltid är kvinnorna i husehållet som städar badrummet? trots att det är jämnställt överlag så verkar det vara så att när det kommer till badrummet så får man verkligen se hur skåpet står... Snett! Varför? Jag ska göra en enkät och dela ut åt alla på tåget då jag åker ner på tisdag.

Och dessutom har jag inte ätit sushi ännu. Det är nog skamfullt. Men skulle inte ha nåt emot att sniffa blomjord istället. Kanske jag hittar lite i källaren som jag kan sätta i en minigripp påse och ta med mig överallt.. Du och jag Alfred och jag och min blomjord :D

Det här inlägget blev nog inte så lyckat jag bara skriver och skriver men allt blir bara så tyngdlöst svävar på i cyberrymden..

Ha en bra kväll gott folk, jag ska kämpa vidare mot min alla låtsasfiender. ett alternativ skulle ju vara att helt sluta kämpa. Antagligen skulle ovännerna försvinna på kuppen, men det kan man ju inte riskera, Ge upp är en principsak och personlighetsdrag som är ännu värre än alla låtsasfiender tillsammans. Så ge inte upp så som jag tänker göra nu :D

make a way

Just så, Påsken förbi, den blev ju inte alls som jag tänkt mig... Mycket bättre faktiskt. Verkar vara ett åtekommande tema i mitt liv, jag menar trång minibuss upp ti Äkäslompolo tackar man inte nej till.

Vad man däremot kan begrunda är hur ens några månader gamla dators batteri kan säga tack o hej redan, det gjorde mig aningen butter, särskilt som man har en snäll vän som sliter flera minuter för att man ska ha tillgång till kvalitetsunderhållning under tågresan ner (Har inget att gör med att hindra någon inbillad ångest inför tåg, glöm det) Men för alla intresserade så kan jag meddela att tågens strömtillförsel i pc-uttagen avbryts ungefär var 7e minut. Vilket betyder att för en som inte har ett fungerande batteri så stänger datorn av sig abrupt med jämna mellanrum. Högst frustrerande och inget man orkar hålla på med i fyra timmar precis. Det blev en bok istället.

Börjar förövrigt se en klar linje. En skillnad mellan livet jag skulle vilja leva och livet jag är född till att leva. Jag inser att jag är för hårdskallig för att acceptera något utan krångel och felsteg först. Om dessa är mendae eller inte vet jag faktiskt inte. Men ser iaf en upplyst väg vad gäller mina studier, den väg som jag nobbade för några år sedan, som jag nu likväl funderar på att krypa tillbaka till med svansen mellan benen och skamset berätta för pappa att han nog hade rätt (aj, det svider!!!). För de oinsatta så kan jag berätta att jag hade en liknande upplevelse i blåbärsskogen för ungefär ett år sedan, men då gällde det ett annat område av mitt liv :)

Nåjoo dags att lägga huvudet på bolstret och somna in i min nya hårfärg.

Tack för en skön påsk
Kisse kiss:
ANu

make a way

Just så, Påsken förbi, den blev ju inte alls som jag tänkt mig... Mycket bättre faktiskt. Verkar vara ett åtekommande tema i mitt liv, jag menar trång minibuss upp ti Äkäslompolo tackar man inte nej till.

Vad man däremot kan begrunda är hur ens några månader gamla dators batteri kan säga tack o hej redan, det gjorde mig aningen butter, särskilt som man har en snäll vän som sliter flera minuter för att man ska ha tillgång till kvalitetsunderhållning under tågresan ner (Har inget att gör med att hindra någon inbillad ångest inför tåg, glöm det) Men för alla intresserade så kan jag meddela att tågens strömtillförsel i pc-uttagen avbryts ungefär var 7e minut. Vilket betyder att för en som inte har ett fungerande batteri så stänger datorn av sig abrupt med jämna mellanrum. Högst frustrerande och inget man orkar hålla på med i fyra timmar precis. Det blev en bok istället.

Börjar förövrigt se en klar linje. En skillnad mellan livet jag skulle vilja leva och livet jag är född till att leva. Jag inser att jag är för hårdskallig för att acceptera något utan krångel och felsteg först. Om dessa är mendae eller inte vet jag faktiskt inte. Men ser iaf en upplyst väg vad gäller mina studier, den väg som jag nobbade för några år sedan, som jag nu likväl funderar på att krypa tillbaka till med svansen mellan benen och skamset berätta för pappa att han nog hade rätt (aj, det svider!!!). För de oinsatta så kan jag berätta att jag hade en liknande upplevelse i blåbärsskogen för ungefär ett år sedan, men då gällde det ett annat område av mitt liv :)

Nåjoo dags att lägga huvudet på bolstret och somna in i min nya hårfärg.

Tack för en skön påsk
Kisse kiss:
ANu

Fnitter, fnitter.. jag ändrar reglerna!!!

Utmanad av: Wallis, Tommy och Jossan..

regler: Bloggare som blir utmanade skall skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet (står ingenting om att man inte får ändra reglerna :). Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att detta är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

nåjåå:

2. är fascinerad utav tejp och dragkedjor.

1. Har 5 olika sorters tejp av den kladdiga sorten i mitt rum + vanliga tapes i form av 2 vhs.

4. Den totala längden utav dessa tejper skulle kunna täcka mitt skrivbord på alla sidor i ett uppskattnigsvis tredubbeltjockt lager.

3. Min favoritmöbel i mitt rum är mitt skrivbord, som e grönt.

5. jag respekterar tupperwareförsäljare, sotare och gravstenshuggare även om de inte är stödjare utav tejprörelsen.

6. Anser att tejpen har ett symboliskt värde och är en arketyp som varje människa kan identifiera sig med i sitt undermedvetna.

Eftersom alla jag känner blivit utmanade så kommer jag baserad på min 6.e punkt att återgälda en utmaning till de 3 som utmanande mig och 3 övriga.. UTMANINGEN ÄR ALLTSÅ: Att redogöra för vad tejpen och ev. dragkedjan undermedvetet symboliserar i ditt liv. (max 4000 tecken) HA-HA!!!

Jag utmanar alltså: Wallis, Jossan, Tommy, Otto, Oscar och Hanna

skillnaden är att: Jag Är Luddig och lite äldre...

det här blir då mitt 50.e inlägg. Tänk vad mycket material sadistiska psykoanalytiker skulle ha att analysera.

Helg slut -> start på ny vecka, Steg upp kl. 4 igen imorse för att kunna föras bort utav den självmordsbenägnes bästa vän, tåget.

Helgen då? Ja just det den var ju spännande, skulle kunna skriva en hel roman om den, men nöjer mig kanske med ett synopsis.

En flicka återvänder till sin barndomsby, för att hjälpa sin sjuke far. Väl hemma så sköljer alla lyckliga barndomsminnen över henne. Tillsammans med vänner som hon inte sett på länge börjar hon ensam, sakta fundera över sitt liv och dess möjligheter till varaktig lycka. (Tror nog inte att jag någonsin ska skriva en roman)

Lycka är vad du gör den till!

Och jag fick ju faktiskt en fyrklöver, <3... och vitlök!

Jag vet att jag ibland kan vara lite knepig o rent av fjanttig i den renaste form, men även då har jag de renaste avsikter, nämligen att hjälpa ett leende att bana sin väg. För det passar precis...

Och sitter nu här o tänker tillbaka, och undrar hur man kan vara så hänförd över en ko?
Eller funderar på vad som kommer att hända det kommande året. Det här är mitt ständiga problem, antingen tänker jag tillbaka eller framåt, presensformen används inte så ofta, förutom när jag är ensam tilsammans. Då kan man alltid fundera på vad man ska göra nu. That's too lovely.

Men nu är jag ju bara ensam så då fungerar det inte riktigt, därför ska jag sluta fundera över huvudtaget och bara göra. För det är nu man ska göra det som man drömt om att göra, förutom att gunga ikapp på sandbacka. Det får vänta lite till.

Tack för helgen, vi memorerar den och går vidare.

Ha en bra dag// Anu

en torsdag i mitt liv

Den soliga februarimorgonen gryr, tavlan visar -15 grader, folk går omkring med snuviga näsor och röda öron, en kille åker förbi mig på ett par rullskridskor... Finn ett fel!

jag vill också åka rullskridskor, det säkert skulle gå alldeles utmärkt hemma i kronoby, efter det jättelika snöfall som fann sin väg ner förra helgen.

Det händer nog inte så mycket för tillfället, kommer nog inte att hända den kommande veckan heller, är väl lite deppad över att inte få åka på läger, men får väl konstatera att jag är vuxen och att någon annan lyckligt lottad får ha en givande tillvaro i lapua istället för mig. Om man tänker så, så känns det strax lite bättre, man känner sig så god och omtänksam... och uppblåst. nåjaa, nog kommer någon och spräcker den bubblan, det behöver man inte vara orolig för :D

Annars så leker nog det mesta och de flesta med mig. Scenteknikerna tror inte att jag kan borra ett hål i väggen, *suck* såna fördomar som existerar.
-
-
-
-
Dagen har gått... bra, nu är det bara kvällen kvar av den 22 februari 2007. Inser varför jag inte tillbringar så många kvällar hemma, man blir inte precis gladare och lättare till mods av att sitta ensam hemma på kvällarna och samtidigt orkar jag inte ta initiativ till social samvaro. Situationen är alltså dömd och nergrävd... Kan tända ett ljus, det ger alltid stämning utav något slag.

annat radikalt då? hmm... jag tömde hela min mp3 spelare idag, tyckte det var på tiden att förnya sig lite. Är alltså på jakt efter ny, annorlunda musik... Alla förslag är välkomna!

Tack och adjö!
den bästa av hälsningar från er Anu!


nu ringde ju min bror o fråga om jag ville komma på bio ikväll, Jeijj! Det finns en Gud, Amen!

tack för dubbeltäcke!

And so he went, once again... sånt e livet, än kommer folk o än går de. För de flesta så blir man både glad när de kommer... o när de går. En del endast då de går, och så finns det de fåtal mycket speciella fall vars närvaro fördunklar ens tänkande och man kan inte förstå hur man skulle kunna vara glad ifall de inte kom... Men nu for den.

Kom, såg(ade) och gick...

dax att sova. Sommaren ser hoppfull ut, kommer att rulla som på räls.

säl-skapt... varför vill man då vara ensam?

Man e dömd att vara maskroslik... lite mask och lite ros. motsägelsefull i månt och mycke.
Blomma en sekund med ett spridande ludd som styrs av vinden som resultat. Kan någon bestämma över vinden, kan sedan en förälder verkligen bestämma vart vinden styr? Kan luddet bestämma riktning? eller e det bara en boll i ett gigantiskt bingospel?

Dagens fråga: Varför tar du inte betalt? Vad svara man på det... Jag vet inte. Jag blev mållös, antar att jag 1. inte behöver pengar för tillfället. 2. Engagemanget känns mera äkta om man gör det gratis. Jag vet inte, har inte tänkt på det så mycket för egen del.

Sitter här halvsjuk, vet inte om det är fysiskt eller psykiskt. Kanske lite båda... som vanligt. Men kan inte säga nej till det mentala erbjudandet att virra in mig i två termotäcken. Ser antagligen ut som en insnöad eskimo. Men det är värt det!

Vet inte ännu vad jag ska göra april maj ännu, tackade ju nej till fortsatt praktik. Vill inte fastna utan se så mycket som möjligt. Vad vill man, och vill någon acceptera erbjudandet om en aktiv studerande som hänger en i hälarna 8h/dag? Månag tycker det är mera jobb än vad jobb som blir gjort, visar bara att de inte kan ta fördel av folk, dålig egenskap i den här yrkeskategorin.

Sova sova, äntligen! har väntat hela dagen.
Vad gör man åt halsbränna? har aldrig haft något liknande, kan inte ens dricka te utan att det bränner, sadt!

sov gott-gott folk!!

kofeinfritt

Om någon undrat varför jag inte skriver så ofta här längre så har det två orsaker. för det första så har jag annat att göra än att skriva om allt oviktigt som händer (tyvärr så skriver jag inte här för allmänhetens åskådning om allt det viktiga som händer, något privatliv skall man väl ha) För det tredje nej ag menar andra så har de ändrat hela inloggningsproceduren, och av någon anledning så tar det alltid 10 minuter att logga in för mig, o alla som känner mig vet att mitt tålamod inte ens räcker till att somna. Var ska jag då hitta ork att vänta 10 minuter genom att stirra på en skärm?

Då kanske ni undrar varför jag tagit mig tid o besvär att skriva nu, om nu allt är så besvärligt. Jo det ska jag berätta för er. Det är inte alls konstigt. Orsaken är helt enkelt att jag har min sista uppsats att skriva för i vår, o motivationen till den är till och med ännu mindre än vad den är till att uppdatera min blogg.

Dessutom så vill jag prova min nya leksak, har köpt en ny söt liten vit macbook.... Hurra, hurra, hurra! Jag fick ett varmt mottagande från promacklubben som existerar på teatern och jag har nog deras inflytande att tacka för att jag tog detta enorma steg. vem hade kunnat tro att det skulle ta 15 minuter att inskaffa en dator åt självaste Ann-Louise?

Annars så fick jag lite stickabstinens efter Uk, och det är ju en skön omväxling till min vanliga stickabstinens som innebär att jag vill ta mitt pick och pack o fly. Men den är nog mättad för tillfället, har ju en massa projekt att ta hand om istället ,vilka håller mig sysselsatta och nöjda för det mesta. Visst de gör mig grymt nervös, minsta lilla buckla kan ju välta hela lasset, men å andra sidan är det ju bra för bevarandet utav mitt böneliv, som annars har en tendens att avta när livet stagnerar och blir en vadag utan utmaningar. Ja men stickandet lugnar nu mina nervösa nerver, så allt är ju bra då... JÄTTE BRA!

Det är vad jag försöker intala mig, men ändå så lyckas jag vara missnöjd utan orsak. Och det gör mig frustrerad och ändå lösningen som jag hittils har hittat på det problemet existerar och verkar 600 km norrut, suck! men som tur så är det ingen fråga om överlevnad bara om livskvalitet.

Men nu ska jag fara ut o springa, säkert första gången på 1 månad... men jag ska skärpa mig med det nu då jag får skolan ur världen. Ochskolan är faktiskt en sak som jag inte saknar, inte ens lite, det är så härligt at inte behöva vistas där så ni anar inte, dessutom så tror jag inte att jag vill syssla med tv, fast utbildningen kan jag ju nog få nytta av så jag ska väl slutföra den,men jag intresserar mig egentlign inte för visuellmedia. Det är den ärligaste sanningen för idag.

Ha en bra dag!

Allt börjar med A

Det här är rätt skoj om det stämmer: Om man tar och staplar telefonkataloger på varann tills de når månen och räknar varje tecken i samtliga telefonkataloger så stämmer det antalet överens med antalet molekyler i en vattendroppe.

Gokväll!
För två år sedan så oroade jag mig för framtiden, det gör jag fortfarande.
För ett år sedan så befann jag mig i helsingfor, det gör jag fortfarande.
För en vecka sedan så frös jag, det gör jag fortfarande.

För sex dagar sedan, så var jag övertygad om att precis ALLT kommer att bli bra, oberoende på om jag e orolig, e i helingfors eller fryser, och det är jag fortfarande.

Halleluja!

Har haft en fin dag idag, fått vara hundvakt, och märkte att det är inte ett fullständigt liv utan djur, (kvalster räknas inte). Tog ut den stackars damen på en alldeles för lång promenad. Hoppas hon överlever.

Hade också besök utav de ack så livfulla infödingarna. Kulturskillnader skiljer oss nog åt, men nog kan man bortse från det o beblanda sig ibland med lite nyländskt blod, de flesta är ju iaf inte renrasiga, vilket är tur för dem :)

En reflektion på de två första dagarna av min praktik på svenska teatern: Det är nog tur att jag känner huset annars skulle jag nog inte ta det fullt lika lugnt som nu. Det viktigaste som jag antagligen kommer att lära mig eller iaf. att iakta och studera noga är pondus och aktoritet. Fast i slutändan så gäller det ju ändå att tänka framgångsrikt :D

Tack för mig!!!

p.s Visste ni att ordet trädgård är persiska och betyder trädgård.
p.s2. So qt... ->

Fick nästan julstämning idag. Gick på gatan och höll på att gå på Jarkko Niemi... Men det var inte han som nästan gav mig julstämning. Utan på alexandersgatan utanför carrols så stod det en hel hop med jultomtar, det såg så rött o mysigt ut på håll o jag hann bli så glad, innan jag kom närmre och upptäckte att det tydligen var en svensexa eller nåt, i vilket fall som helst så var alla tomtarna så fulla så de knappt kunde stå på benen. *suck* där sprack min tomteillusion. Stckars alla barn som som såg det.

Jullov ja just det, det ska ju bli skoj. Jag ska få glädja jätte många människor. Hoppas jag :D Det är väl det julen går ut på. Men då är frågan: Om man är medveten om att man hjälper/glädjer människor, kan man då göra det av hjärtat, är inte hela grejen att det ska komma spontant ifall det är äkta? Precis som att man inte kan säga att man är ödmjuk, för det är att upphöja sig...

"Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon" Vem var det nu igen som har sagt något så fint. jag minns inte, för man kommer inte ihåg människor, man kommer ihåg gärningar. Min hjärna fungerar iaf på det viset. Orka komma ihåg vem som har regisserat vilken film, men att komma ihåg filmens problematik, det är inte så svårt.

Ska bli så roligt att få komma hem, hem där det är kallt och mörkt, och kargt och måndag... fast visserligen är det ju måndag här också. Erkänner att det kanske inte har något med saken att göra.

väntar till den dagen då jag får betald semester :D Fast det betyder antagligen att jag har ett jobb som jag inte tycker om. Men tills dess så kan jag inte klaga :D

Jod Gul på er allihopa!
Hoppas ni får en fin mjuk klapp :D

patriotist?.. antagligen int!

Grattis Finlad till självständigheten. Tror inte jag uppskattar den och de som kämpade för den, men hur kan man sätta sig in i den situationen då man växt upp under trygga förhållanden hela livet?

Läste en tidningsrubrik då jag var o handla igår. Lydde något i stil med: "människoslakt har blivit vardag i Iraq". Det var en rubrik som lyckades med sitt budskap det, att väcka läsarens intresse. Men å andra sidan så tror jag inte att många köpte den tidningen eftersom den bara skulle frammana mera dåligt samvete. Så hur kan man då hedra de som en gång kämpade för att vi skulle ha det tryggt om man vägrar kännas vid det idag? För sanningen är ju den att "det är bättre att vara rik o frisk än sjuk o fattig" o varför äventyra något sådant?

Behövde verkligen en ledig dag, har i princip inte gjort ett skvatt. Niiice!!! fast det börjar gå på nerverna nu. Det har varit en dag som man inte kommer att komma ihåg. Vilket tydligen flera och flera dagar blir nu för tiden. Skall det verkligen vara så, är inte vårt minne obegränsat? Kommer de som har ett mera varierat liv ihåg mera av sina vidtaganden än de som lever mera monotont? Vi har ju samma kapacitet, så inte borde det väl spela någon roll vad man fyller det med?

Grattis alla ni som har namnsdag idag också... jätte grattis!
Varför har man namnsdagar? inte gör ju den någon nytta, den bidrar ju bara till dålig namnfantasi bland föräldrarna... Kommer från henne som drogs med namnkomplex under hela sin fjorttisperiod o kanske hon är lite bitter fortfarande över att aldrig ha namnsdag, men det är väl något man får leva med. Jag kan ju alltid hämnas på mina barn sedan... ha-ha!!!

Skola imorgon. Skulle inte ha något emot att skippa den, men nej, nej så får man inte tänka. Risken att frestelsen blir för stor är inte så långt borta. Särskilt inte eftersom finska står på schemat. Men det är ju snart helg o tårtfest o förhoppningsvis pepparkaksarkitektur... om sådana vidtaganden orkas utföras. Det får tiden utvisa... Klockan utvisar också läggdags. så det är väl bara för mig att säga: tack o gonatt...

sweet drams// Anu (som redan tjuvstartade med att slokna under slottsbalen)

3 faktum

1: Snart är det jul. Regnet smattrar på mitt tak. Givande, med tanke på jultemat. Tur att julen inte är väderbetonad (fast vänta lite nu, det är den ju nog. Det blir ingen jul om det inte är snö... Tyvärr kan ni nog inte bestämma sådant, Det är en sak som endast Gud kan rå på! Men min jul är inte väderberoende, o det verkar ju löna sig.

Ett annat faktum är att det är måndag idag, o måndagar är för det mesta icke givande. Så inte heller denna. Måste nog vänja mig av med det för annars kommer ju 1/7 av mitt liv att vara surmullet, o det vill man väl inte, borde bli som min pappa som alltid e glad. I alla fall påstår han att han är det. O inte kan väl någon säga motsatsen heller. Eller? kan jag säga: du är inte glad! om han påstår att han är det. Antagligen inte...

Mitt sista faktum är det, att mitt blodtryck inte är så förtjust i raska förändringar. Missade min skola idag på grund av att jag ovilligt lämnade i duschen i ½ timme... o sedan lade mig igen... Sånt borde inte få hända... Va pinsamt det skulle kunna bli; dödsorsak: dränkte sig själv i duschen :/ Det är klåperi på hög nivå det, med en hög insats också för den delen. Kanske det är på tiden att gå på en undersökning eller liknande o höra vad experterna säger... E nog lite skrämmande att inte ha kontroll...

Nåjoo det var det....
Ha en bra dag, vad än som är kvar av den!

I think, I think, I tzink, I zink, I sink, I sink, deeper and deeper...

Stackars lilla lyckliga unge som har allt o ändå inte är nöjd. Vem kan hjälpa henne då?

Sett dokumentärfilm hela dagen. Om allt från mobbing till armbrytning. Här är tyvärr hur jag tänker (och skäms för det)... Anser ibland att vissa människor på något vis skulle ha ett högre/större/bättre mervärde än andra, inte nu ett stort mervärde men lite grann så där så man vet vem man hellre väljer ifall man själv vill få lite statuspoäng.

Men hur kan man gå så långt så att man slår och går till attack mot den personen som man kanske tror att är... inte lika viktig (skrev ordet sämre först istället för viktig. Men alla hör väl hur det låter... prova säga det högt. Förfärligt... och det värsta är att många tänker det) (alltså byt inte ut ordet viktig mot sämre, utan man måste omformulera hela meningen isåna fall så att det får en liknande innebörd)

Så vi har då kommit tillbaka till den tiden då människor lever ut sina känslor till 100%. Där inget är tabu och allt är tillåtet. Stå o sälja porr på gatan är helt ok, likaså att slå ner sin klasskompis i korridoren. Om det är så du känner, så inte skall väl någon lägga sig i det heller?

Paradoxalt... ingen skall lägga sig i vad man gör men ändå är motivet till det mesta man gör just att få uppmärksamhet.

I tell you.. it's wack!

Livet knallar vidare, Består av: skola-> teater-> sova... skola->teater->sova...
(-> = grubbel) grubbel är sådant som jag skall lägga av med, bara sluta helt enkelt... precis... sluta grubbla, bara existera och låta sig svepas iväg med den övriga mänskligheten rakt mot stupet... Bra idé, den bjuder vi högst på... första, andra, tredje... BANG! yes jag äger en enkel biljett till avgrunden!

Problemet. vissa människor kan existera på eget bevåg utan att kämpa för att vara självständiga. Andra tvingas alltid paddla mot strömmen för att hållas på rätt kurs.

På tal om kurs så har jag kurstent som jag borde läsa på. när skall jag hinna med något sådant? Kanske nu skulle vara en bra tidpunkt. Bra tänkt vännen!

Tack o förlåt!

The Perfect Lemon

Saker som förlorar sin lycka med åldern är absolut att åka till butiken. Hur roligt var det inte att få fara med mamma och handla mat då man var liten? Man fick sitta i kärran och bestämma vilket bröd vi skulle handla... för att sedan börja tjuta över att man inte fick någon slickepinne då man gick förbi godisavdelningen.

Jag trodde att det var en svunnen tid, men jag upptäckte idag att det fortfarande kan uppstå överraskningsmoment i detta skeende... Kanske inte riktigt baserat på samma saker. Men ändå, något som får det att ljusna en aning.

Ljuspunkten idag var nog att jag hittade den perfekta citronen... Jag vet att det kan låta konstigt och till och med aningen löjligt, men faktum kvarstår... när man gräver där bland alla frukter och grönsaker vars kvalitet (precis som ens egen) vissnar så avsevärt under vinterhalvåret. Man håller uppgivet på att lägga tillbaka plastpåsen och strunta i frukterna... men plötsligt ser den där perfekta citronen, den med den ultimata citronformen och dess klargula färg som skiner stickande i ögonen. Då kan man väl inte annat än bli glad och lyckligt påmind om den gamla goda tiden. Då varje ABC bok man läste hade avbildat en citron under bokstaven S (S som i Ckoja bara :)

Det var på den tiden som varje råvara var perfekt och blev en del utav den näring som familjelyckan växte sig stark på.

Inte konstigt att man kanske inte ser så mycket fram emot att handla mera. Man kan ju inte finna någon framåtdrivande orsak... Hur roligt kan det vara då ens ända mål är att överlevande för stunden? Det mest negativa med att bo ensam är absolut att det aldrig finns några överraskningar i kylskåpet. Där finns bara den mat som man själv inskaffat. Den som man ibland undviker eftersom den påminner en om det liv man lever. Ett liv bestående utav enkla och snabba lösningar i små portioner.

This is playing in my head.
It combines old memory with present experience:


I'm sitting here in the boring room
It's just another rainy Sunday [read saturday] afternoon
I'm wasting my time
I got nothing to do
I'm hanging around
I'm waiting for you
But nothing ever happens and I wonder

I'm driving around in my car
I'm driving too fast
I'm driving too far
I'd like to change my point of view
I feel so lonely
I'm waiting for you
But nothing ever happens and I wonder

I wonder how
I wonder why
Yesterday you told me 'bout the blue blue sky
And all that I can see is just a yellow lemon-tree
I'm turning my head up and down
I'm turning turning turning turning turning around
And all that I can see is just another lemon-tree

I'm sitting here
I miss the power
I'd like to go out taking a shower
But there's a heavy cloud inside my head
I feel so tired
Put myself into bed
While nothing ever happens and I wonder

Isolation is not good for me
Isolation I don't want to sit on the lemon-tree
I'm steppin' around in the desert of joy
Baby anyhow I'll get another toy
And everything will happen and you wonder

I wonder how
I wonder why
Yesterday you told me 'bout the blue blue sky
And all that I can see is just a yellow lemon-tree
I'm turning my head up and down
I'm turning turning turning turning turning around
And all that I can see is just another lemon-tree

Fight or flight!

Sitter här o kväver mina flyktimpulser... Hoppas att det hjälper att skriva dem av sig o på så vis få utlopp för denna drivande kraft som rycker i instinkterna.

Det är ett medvetet beslut att inte följa denna känsla. jag har bestämt att jag inte vill leva jagandes efter lätta lösningar.

Människor förväntar sig att jag ska vara lycklig och det vore ju dumt att göra dem besvikna! Men det här har nog inget med andra människor att göra, det här är ett beslut som jag tog för fyra år sedan och som jag vill hålla fast vid. (och visst jag är lycklig, det betvivlar jag inte en sekund och det bör inte ni heller göra, men alla som har sett filmen chocolat, vet vad jag pratar om)

Problemet har dock visat sig vara att skilja på flykt och bara längtan. Med flykt så menar jag att jag flyr bort från något i en naiv tanke om att det blir bättre och även kanske lättare på ett annat ställe, ett ställe där jag nog förväntar mig svåra motgångar men som jag ev. då skulle kunna takla ur ett annat perspektiv.

Längtan är inte bort från något utan till något, något som min tillvaro här inte kan ge mig eller uppfylla. Så kallade drömmar :D

Är rädd för att min rastlöshet kommer att äta upp mig. Men för tillfället så biter även jag mig fast eftersom det antagligen på långsikt lönar sig.

Tjäna oförgänglighet

Så att du förevigt blir ihågkommen... eller nåt.
Det var ett tag sedan jag stack in min näsa hit i cyberspacen. Skulle vara rätt roligt med en mjuk skärm som man faktiskt kunde sticka in näsan i, har läst att sådanna är på kommande... coolt!

Har väl hänt en del, fast inte så mycket jag känner mig tvingad att dela med mig av. Fick ju mina två böter under loppet av 15 minuter här i förra veckan (Inte stolt) Och jag har dessutom inget att skylla på.

Har en ryslig förkylning som rusar i mina ådror o kämpar mot mina vita blodkroppar. Så om du inte vill bli smittad så ska du nog snabbt stänga den här rutan...

Nähä.. Bli sjuk då, men säg sedan inte att jag inte varnade.


Har förtjänat ihop till en ny söt liten telefon också. blev nokia igen... 5300. I still like it a lot... Men motivet på bilderna den tar är kanske inte så fantastiska :D


Annars är almanackan lagom full, tar ingen stress, vilket klassmedlemmar anser aningen konstigt. Fick frågan om jag någonsin är stressad eller nervös... HA-ha LOL! Läs tidigare inlägg om latent personlighet så förstår ni kanske att det är ett sådant personlighetsdrag som man inte visar utåt, för det är en potentiell svaghet som kan utnyttjas häsnsynslöst.

men men... ska fortsätta leva så att jag slipper nånvart.

Ha en bra dag!

Simple not Easy

Fördomar är vad som gör alla amatörantropologer så säkra på sin sak. Fördomar och egna erfarenheter. (Jag bara varnar er. Det här är en sak som upprör mig aningen för stunden)
På grund av två saker.

1. Efter att du varit objekt för denna wannabeforskning så hamnar du i ett litet fack. Varifrån De vägrar släppa ut dig eftersom de anser att denna typ av forskning är universal och konstant. Meaning: att du kan inte ändras, för dessa människor så kommer du alltid att vara lika dum, lika smart, lika blond, lika osäker, lika egocentisk som du var under undersökningen.

Om nu detta är fallet varför går vi i skola? varför lär vi oss saker om det inte är för att förändra oss, för att vidga medvetande få en annan syn på oss själva och livet och omgivningen runtomkring?

2. Vad dessa "forskare" också förbiser och inte alls bryr sig om är att det finns en "latent" personlighet, som många inte gärna delar med sig till höger och vänster, en annan dimmension av dig själv som bara utvalda, "värdiga" får se. Det betyder inte att man diskriminerar och väljer några få, föör då skulle man inte vara bättre själv än dessa antropologer. Nej utan detta är en sida som man delar med sig till personer som kan ta den till sig, som inte ryggar tillbaka över den oväntade karaktären som finns gömd i skalet.

Egentligen är det ofta så simpelt. Bara att lyssna, inte låtsas utan att ge sin koncentrerade uppmärksamhet till nya upptäckter. Det borde ju vara i vårt intresse också... ifall vi inte tror att vi redan vet allt.

Det kräver kvalitet och inte kvantitet utav människor så kallade vänner och det tar tid. Tid vi inte har eller tar eftersom vi lever i denna hyperrealism där vi masskonsumerar och exploaterar våra medmänniskor.

Suck* det är skapat att vara så simpelt... Men det är inte lätt!

I'm out. The funky farm is deleted and lost forever.

Jag ritade mina cirklar i sanden, Det minns jag. Jag ville inte ha dem perfekta och klotrunda, för även jag förstod att de behöver inte vara perfekta för att var tillfredställande.

Jag minns att jag valde en cirkel, inte den största, inte heller den som var rundast eller den med den bredaste konturen. Nej jag valde en på måfå. Det spelade ju ingen roll för jag kunde ju alltid byta cirkel, rita nya om jag så ville.

Vad jag inte märkte var att min cirkel snart ändra dimmension, den steg upp ur jorden, upp ur sanden som jag hade ritat den i. Jag märkte inget förrän dörren öppnades. Jag visste inte ens att det fanns en dörr, för en dörr behövs inte till konturer i sanden, det är ju bara att stiga över sträcken!

Jag steg ut, är trot allt en varelse av nyfikenhet, det hör till våra egenskaper och det har varit vår börda sedan Edens lustgård. det är något jag kan acceptera.

väl ute var allt så annorlunda, allt det gråa försvann. kunde inte hitta något som kunde kallas vanligt.

Låter precis som det jag brukade drömma om i min bur...

Men vet du vad... Jag vände mig om för att gå tillbaka.

Men dörren var låst.

Det är väl tacksamt att jag inte har nyckeln, tacksamt att jag inte har möjlighet att fly, det tvingar mig att fundera om jag verkligen vågar leva i en värld utan gråa toner eller mörka skuggor. Vågar jag möta det som jag endast brukar skymta en skugga av? Det bästa med skuggor är att det behövs ljus för att de ska bildas.

Vågar jag,
leva i ljuset?
lita på ljuset?
längta med ljuset?

mark 10:17-31

Välkommen till sagostunden!

THE UGLY DUCKLING

by Hans Christian Andersen

IT was lovely summer weather in the country, and the golden
corn, the green oats, and the haystacks piled up in the meadows looked
beautiful. The stork walking about on his long red legs chattered in
the Egyptian language, which he had learnt from his mother. The
corn-fields and meadows were surrounded by large forests, in the midst
of which were deep pools. It was, indeed, delightful to walk about
in the country. In a sunny spot stood a pleasant old farm-house
close by a deep river, and from the house down to the water side
grew great burdock leaves, so high, that under the tallest of them a
little child could stand upright. The spot was as wild as the centre
of a thick wood. In this snug retreat sat a duck on her nest, watching
for her young brood to hatch; she was beginning to get tired of her
task, for the little ones were a long time coming out of their shells,
and she seldom had any visitors. The other ducks liked much better
to swim about in the river than to climb the slippery banks, and sit
under a burdock leaf, to have a gossip with her. At length one shell
cracked, and then another, and from each egg came a living creature
that lifted its head and cried, "Peep, peep." "Quack, quack," said the
mother, and then they all quacked as well as they could, and looked
about them on every side at the large green leaves. Their mother
allowed them to look as much as they liked, because green is good
for the eyes. "How large the world is," said the young ducks, when
they found how much more room they now had than while they were inside
the egg-shell. "Do you imagine this is the whole world?" asked the
mother; "Wait till you have seen the garden; it stretches far beyond
that to the parson's field, but I have never ventured to such a
distance. Are you all out?" she continued, rising; "No, I declare, the
largest egg lies there still. I wonder how long this is to last, I
am quite tired of it;" and she seated herself again on the nest.
"Well, how are you getting on?" asked an old duck, who paid her
a visit.
"One egg is not hatched yet," said the duck, "it will not break.
But just look at all the others, are they not the prettiest little
ducklings you ever saw? They are the image of their father, who is
so unkind, he never comes to see."
"Let me see the egg that will not break," said the duck; "I have
no doubt it is a turkey's egg. I was persuaded to hatch some once, and
after all my care and trouble with the young ones, they were afraid of
the water. I quacked and clucked, but all to no purpose. I could not
get them to venture in. Let me look at the egg. Yes, that is a
turkey's egg; take my advice, leave it where it is and teach the other
children to swim."
"I think I will sit on it a little while longer," said the duck;
"as I have sat so long already, a few days will be nothing."
"Please yourself," said the old duck, and she went away.

At last the large egg broke, and a young one crept forth crying,
"Peep, peep." It was very large and ugly. The duck stared at it and
exclaimed, "It is very large and not at all like the others. I
wonder if it really is a turkey. We shall soon find it out, however
when we go to the water. It must go in, if I have to push it myself."
On the next day the weather was delightful, and the sun shone
brightly on the green burdock leaves, so the mother duck took her
young brood down to the water, and jumped in with a splash. "Quack,
quack," cried she, and one after another the little ducklings jumped
in. The water closed over their heads, but they came up again in an
instant, and swam about quite prettily with their legs paddling
under them as easily as possible, and the ugly duckling was also in
the water swimming with them.
"Oh," said the mother, "that is not a turkey; how well he uses his
legs, and how upright he holds himself! He is my own child, and he
is not so very ugly after all if you look at him properly. Quack,
quack! come with me now, I will take you into grand society, and
introduce you to the farmyard, but you must keep close to me or you
may be trodden upon; and, above all, beware of the cat."
When they reached the farmyard, there was a great disturbance, two
families were fighting for an eel's head, which, after all, was
carried off by the cat. "See, children, that is the way of the world,"
said the mother duck, whetting her beak, for she would have liked
the eel's head herself. "Come, now, use your legs, and let me see
how well you can behave. You must bow your heads prettily to that
old duck yonder; she is the highest born of them all, and has
Spanish blood, therefore, she is well off. Don't you see she has a red
flag tied to her leg, which is something very grand, and a great honor
for a duck; it shows that every one is anxious not to lose her, as she
can be recognized both by man and beast. Come, now, don't turn your
toes, a well-bred duckling spreads his feet wide apart, just like
his father and mother, in this way; now bend your neck, and say
'quack.'"
The ducklings did as they were bid, but the other duck stared, and
said, "Look, here comes another brood, as if there were not enough
of us already! and what a queer looking object one of them is; we
don't want him here," and then one flew out and bit him in the neck.

"Let him alone," said the mother; "he is not doing any harm."
"Yes, but he is so big and ugly," said the spiteful duck "and
therefore he must be turned out."
"The others are very pretty children," said the old duck, with the
rag on her leg, "all but that one; I wish his mother could improve him
a little."
"That is impossible, your grace," replied the mother; "he is not
pretty; but he has a very good disposition, and swims as well or
even better than the others. I think he will grow up pretty, and
perhaps be smaller; he has remained too long in the egg, and therefore
his figure is not properly formed;" and then she stroked his neck
and smoothed the feathers, saying, "It is a drake, and therefore not
of so much consequence. I think he will grow up strong, and able to
take care of himself."
"The other ducklings are graceful enough," said the old duck. "Now
make yourself at home, and if you can find an eel's head, you can
bring it to me."

And so they made themselves comfortable; but the poor duckling,
who had crept out of his shell last of all, and looked so ugly, was
bitten and pushed and made fun of, not only by the ducks, but by all
the poultry. "He is too big," they all said, and the turkey cock,
who had been born into the world with spurs, and fancied himself
really an emperor, puffed himself out like a vessel in full sail,
and flew at the duckling, and became quite red in the head with
passion, so that the poor little thing did not know where to go, and
was quite miserable because he was so ugly and laughed at by the whole
farmyard. So it went on from day to day till it got worse and worse.
The poor duckling was driven about by every one; even his brothers and
sisters were unkind to him, and would say, "Ah, you ugly creature, I
wish the cat would get you," and his mother said she wished he had
never been born. The ducks pecked him, the chickens beat him, and
the girl who fed the poultry kicked him with her feet. So at last he
ran away, frightening the little birds in the hedge as he flew over
the palings.
"They are afraid of me because I am ugly," he said. So he closed
his eyes, and flew still farther, until he came out on a large moor,
inhabited by wild ducks. Here he remained the whole night, feeling
very tired and sorrowful.
In the morning, when the wild ducks rose in the air, they stared
at their new comrade. "What sort of a duck are you?" they all said,
coming round him.
He bowed to them, and was as polite as he could be, but he did not
reply to their question. "You are exceedingly ugly," said the wild
ducks, "but that will not matter if you do not want to marry one of
our family."
Poor thing! he had no thoughts of marriage; all he wanted was
permission to lie among the rushes, and drink some of the water on the
moor. After he had been on the moor two days, there came two wild
geese, or rather goslings, for they had not been out of the egg
long, and were very saucy. "Listen, friend," said one of them to the
duckling, "you are so ugly, that we like you very well. Will you go
with us, and become a bird of passage? Not far from here is another
moor, in which there are some pretty wild geese, all unmarried. It
is a chance for you to get a wife; you may be lucky, ugly as you are."

"Pop, pop," sounded in the air, and the two wild geese fell dead
among the rushes, and the water was tinged with blood. "Pop, pop,"
echoed far and wide in the distance, and whole flocks of wild geese
rose up from the rushes. The sound continued from every direction, for
the sportsmen surrounded the moor, and some were even seated on
branches of trees, overlooking the rushes. The blue smoke from the
guns rose like clouds over the dark trees, and as it floated away
across the water, a number of sporting dogs bounded in among the
rushes, which bent beneath them wherever they went. How they terrified
the poor duckling! He turned away his head to hide it under his
wing, and at the same moment a large terrible dog passed quite near
him. His jaws were open, his tongue hung from his mouth, and his
eyes glared fearfully. He thrust his nose close to the duckling,
showing his sharp teeth, and then, "splash, splash," he went into
the water without touching him, "Oh," sighed the duckling, "how
thankful I am for being so ugly; even a dog will not bite me." And
so he lay quite still, while the shot rattled through the rushes,
and gun after gun was fired over him. It was late in the day before
all became quiet, but even then the poor young thing did not dare to
move. He waited quietly for several hours, and then, after looking
carefully around him, hastened away from the moor as fast as he could.
He ran over field and meadow till a storm arose, and he could hardly
struggle against it. Towards evening, he reached a poor little cottage
that seemed ready to fall, and only remained standing because it could
not decide on which side to fall first. The storm continued so
violent, that the duckling could go no farther; he sat down by the
cottage, and then he noticed that the door was not quite closed in
consequence of one of the hinges having given way. There was therefore
a narrow opening near the bottom large enough for him to slip through,
which he did very quietly, and got a shelter for the night. A woman, a
tom cat, and a hen lived in this cottage. The tom cat, whom the
mistress called, "My little son," was a great favorite; he could raise
his back, and purr, and could even throw out sparks from his fur if it
were stroked the wrong way. The hen had very short legs, so she was
called "Chickie short legs." She laid good eggs, and her mistress
loved her as if she had been her own child. In the morning, the
strange visitor was discovered, and the tom cat began to purr, and the
hen to cluck.
"What is that noise about?" said the old woman, looking round
the room, but her sight was not very good; therefore, when she saw the
duckling she thought it must be a fat duck, that had strayed from
home. "Oh what a prize!" she exclaimed, "I hope it is not a drake, for
then I shall have some duck's eggs. I must wait and see." So the
duckling was allowed to remain on trial for three weeks, but there
were no eggs. Now the tom cat was the master of the house, and the hen
was mistress, and they always said, "We and the world," for they
believed themselves to be half the world, and the better half too. The
duckling thought that others might hold a different opinion on the
subject, but the hen would not listen to such doubts. "Can you lay
eggs?" she asked. "No." "Then have the goodness to hold your
tongue." "Can you raise your back, or purr, or throw out sparks?" said
the tom cat. "No." "Then you have no right to express an opinion
when sensible people are speaking." So the duckling sat in a corner,
feeling very low spirited, till the sunshine and the fresh air came
into the room through the open door, and then he began to feel such
a great longing for a swim on the water, that he could not help
telling the hen.
"What an absurd idea," said the hen. "You have nothing else to do,
therefore you have foolish fancies. If you could purr or lay eggs,
they would pass away."
"But it is so delightful to swim about on the water," said the
duckling, "and so refreshing to feel it close over your head, while
you dive down to the bottom."
"Delightful, indeed!" said the hen, "why you must be crazy! Ask
the cat, he is the cleverest animal I know, ask him how he would
like to swim about on the water, or to dive under it, for I will not
speak of my own opinion; ask our mistress, the old woman- there is
no one in the world more clever than she is. Do you think she would
like to swim, or to let the water close over her head?"

"You don't understand me," said the duckling.
"We don't understand you? Who can understand you, I wonder? Do you
consider yourself more clever than the cat, or the old woman? I will
say nothing of myself. Don't imagine such nonsense, child, and thank
your good fortune that you have been received here. Are you not in a
warm room, and in society from which you may learn something. But
you are a chatterer, and your company is not very agreeable. Believe
me, I speak only for your own good. I may tell you unpleasant
truths, but that is a proof of my friendship. I advise you, therefore,
to lay eggs, and learn to purr as quickly as possible."
"I believe I must go out into the world again," said the duckling.
"Yes, do," said the hen. So the duckling left the cottage, and
soon found water on which it could swim and dive, but was avoided by
all other animals, because of its ugly appearance. Autumn came, and
the leaves in the forest turned to orange and gold. then, as winter
approached, the wind caught them as they fell and whirled them in
the cold air. The clouds, heavy with hail and snow-flakes, hung low in
the sky, and the raven stood on the ferns crying, "Croak, croak." It
made one shiver with cold to look at him. All this was very sad for
the poor little duckling. One evening, just as the sun set amid
radiant clouds, there came a large flock of beautiful birds out of the
bushes. The duckling had never seen any like them before. They were
swans, and they curved their graceful necks, while their soft
plumage shown with dazzling whiteness. They uttered a singular cry, as
they spread their glorious wings and flew away from those cold regions
to warmer countries across the sea. As they mounted higher and
higher in the air, the ugly little duckling felt quite a strange
sensation as he watched them. He whirled himself in the water like a
wheel, stretched out his neck towards them, and uttered a cry so
strange that it frightened himself. Could he ever forget those
beautiful, happy birds; and when at last they were out of his sight,
he dived under the water, and rose again almost beside himself with
excitement. He knew not the names of these birds, nor where they had
flown, but he felt towards them as he had never felt for any other
bird in the world. He was not envious of these beautiful creatures,
but wished to be as lovely as they. Poor ugly creature, how gladly
he would have lived even with the ducks had they only given him
encouragement. The winter grew colder and colder; he was obliged to
swim about on the water to keep it from freezing, but every night
the space on which he swam became smaller and smaller. At length it
froze so hard that the ice in the water crackled as he moved, and
the duckling had to paddle with his legs as well as he could, to
keep the space from closing up. He became exhausted at last, and lay
still and helpless, frozen fast in the ice.
Early in the morning, a peasant, who was passing by, saw what
had happened. He broke the ice in pieces with his wooden shoe, and
carried the duckling home to his wife. The warmth revived the poor
little creature; but when the children wanted to play with him, the
duckling thought they would do him some harm; so he started up in
terror, fluttered into the milk-pan, and splashed the milk about the
room. Then the woman clapped her hands, which frightened him still
more. He flew first into the butter-cask, then into the meal-tub,
and out again. What a condition he was in! The woman screamed, and
struck at him with the tongs; the children laughed and screamed, and
tumbled over each other, in their efforts to catch him; but luckily he
escaped. The door stood open; the poor creature could just manage to
slip out among the bushes, and lie down quite exhausted in the newly
fallen snow.

It would be very sad, were I to relate all the misery and
privations which the poor little duckling endured during the hard
winter; but when it had passed, he found himself lying one morning
in a moor, amongst the rushes. He felt the warm sun shining, and heard
the lark singing, and saw that all around was beautiful spring. Then
the young bird felt that his wings were strong, as he flapped them
against his sides, and rose high into the air. They bore him
onwards, until he found himself in a large garden, before he well knew
how it had happened. The apple-trees were in full blossom, and the
fragrant elders bent their long green branches down to the stream
which wound round a smooth lawn. Everything looked beautiful, in the
freshness of early spring. From a thicket close by came three
beautiful white swans, rustling their feathers, and swimming lightly
over the smooth water. The duckling remembered the lovely birds, and
felt more strangely unhappy than ever.
"I will fly to those royal birds," he exclaimed, "and they will
kill me, because I am so ugly, and dare to approach them; but it
does not matter: better be killed by them than pecked by the ducks,
beaten by the hens, pushed about by the maiden who feeds the
poultry, or starved with hunger in the winter."
Then he flew to the water, and swam towards the beautiful swans.
The moment they espied the stranger, they rushed to meet him with
outstretched wings.
"Kill me," said the poor bird; and he bent his head down to the
surface of the water, and awaited death.
But what did he see in the clear stream below? His own image; no
longer a dark, gray bird, ugly and disagreeable to look at, but a
graceful and beautiful swan. To be born in a duck's nest, in a
farmyard, is of no consequence to a bird, if it is hatched from a
swan's egg. He now felt glad at having suffered sorrow and trouble,
because it enabled him to enjoy so much better all the pleasure and
happiness around him; for the great swans swam round the new-comer,
and stroked his neck with their beaks, as a welcome.

Into the garden presently came some little children, and threw
bread and cake into the water.
"See," cried the youngest, "there is a new one;" and the rest were
delighted, and ran to their father and mother, dancing and clapping
their hands, and shouting joyously, "There is another swan come; a new
one has arrived."
Then they threw more bread and cake into the water, and said, "The
new one is the most beautiful of all; he is so young and pretty."
And the old swans bowed their heads before him.
Then he felt quite ashamed, and hid his head under his wing; for
he did not know what to do, he was so happy, and yet not at all proud.
He had been persecuted and despised for his ugliness, and now he heard
them say he was the most beautiful of all the birds. Even the
elder-tree bent down its bows into the water before him, and the sun
shone warm and bright. Then he rustled his feathers, curved his
slender neck, and cried joyfully, from the depths of his heart, "I
never dreamed of such happiness as this, while I was an ugly
duckling."
THE END

Electronically Enhanced Text (c) Copyright 1996, World Library(R)

Nattens Timtal

Tiden är söndagnatt, hon sitter på tåget, på väg bort från det som i det vardagliga livet upplevs som blomstrande fantasier. Hon har börjat undra om fantasin en vacker dag kommer att upplevas som vardag.

Hon inser att hon inte varit omringad utav tillit, ärliget och äkthet. Att d som hon trodde sig veta och d som hon trodde sig känna inte alls stämde. En insikt som skär djupt in i barndomssjälen och orsakar ett sår som hon förövrigt bestämmer sig för att ignorera. Hon tyr sig till naturens egen helande kraft, tiden. Och hoppas att den gör sitt.

Dock medför detta att hennes hjärnsubstans väljer att skapa besvärliga sammansättningar, sådana som:
Vem litar hon på?
Vem tror hon sig lita på?
Var dra man gränsen för tillit?
Vad är dess definition?
Litar andra på henne?
O.S.V.

Mörkret sveper förbi. Ljusstrålar glimptar ibland till och förstör spegelbilden i fönstret. Natten framskrider. En natt som aldrig kommer att få en ledstjärna. För den stjärnan blinkar bara i fantasin, den som hon är på väg att lämna.

Omgiven av bitterhet

Bitterhet, förstår inte dess betydelse... Men dess inverkan på mig är inte att rekomendera.

Märkte igår (igen) att jag kallas vuxen, blev nog lite besviken på ordets innebörd i mitt liv, men ändå så är jag precis som alla andra vuxna. Alltså är jag besviken på ordets innehvavare också eftersom de har gjort det så banalt.

Är för övrigt nöjd, lever som jag vill leva och ser till att göra det jag vill göra. Hoppas fortfarande på Guds nåd gällande en framtidsplan.

Helgen var en skön oas i vardagen. Fick träffa massor av goda vänner och fick utbyta både intressanta samt vansinniga ordföljder.

Vågade mig på min första "riktiga" volleybollsträning också. Hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle vara så givande, men överraskningarnas tid är ej förbi.

Dags att plantera sig på engelskalektion igen!

Ha en bra dag!

Herren känner människornas planer, han vet att de är idel tomhet.

ps. 94:11 Så sant, så sant... Om det är något jag har lärt mig de senaste åren så är det just det... Du kan planera, du kan utföra dina planer... Men de förblir ingenting ifall de inte kommer från Herren. Hoppas vi får ett unisont Amen på det.

Borde sova skönt i min knarrande, gnisslande säng. Mjukt under mitt kalla täcke o dubbla filtar. Men det vore ju naivt att tänka sig att man för en gångs skull skulle göra det man borde... Jag borde hmm.. låt se:

- Lära mig finska
- vattna blommorna
- fixa mitt hyreskontrakt
- förbli unik o fantastisk
- Tänja efter min länk (börjar bli sent för det)
- mata mina fiskpinnar
- Lära känna en massa upphittade karaktärer med en unik personlighet
- Praktisera
- Vara utåtriktad o positiv
- Missionera frimodigt

Så mycket man borde så lite man gjorde...

Vad är en "personlighet"... E de samma som Attityd? People think I'm full of it so it would be nice to know what it is... Anyone? Fast det är antagligen bara mitt alter ego som spökar... Inte mig emot... Bara det inte tar kontrollen. Och bara inte folk tycker mera om DEN som de tror/trodde jag är/var... Skulle ju vara för dråpligt...

Tåget kom o gick så gjorde även helgen... Hann knappt stiga ner på perrongen innan jag var tillbaka upp på tågtrappan... Hann knappt få en kram innan det var dags att släppa taget...

Det som inte tar livet av en gör en bara starkare... And so it goes on, varje dag tränas du i konsten att leva. *Bygg dina livsmuskler med glädje*

God Natt
Sov en god sömn*

Vill vara nöjd i nuet!

Att vara eller inte vara.
Att fara eller inte fara.
Det sammanfattar nog situationen ganska bra.

Men va dum jag är... Man ska ju inte sammanfatta i början heller *torrflin*
Se inte Rosa panternfilmen... Den är slö så att den skulle passa som underhållning på sjöjungfrur kräftkalas...

Nåja hade då en liten kris of mine... Eller för att vara ärlig så var den nog rätt paha o den resluterade i att... Ja int resultera den väl i så mycket förutom väntan o att jag for hem från skolan... Jag är, som tidigare konstaterat, inte så bra på väntningar eller att uppfylla förväntningar heller för den delen... Men redan bara försöket är väl värt nånting? O vi försöker, yes we do! Ibland fungerar det o ibland inte. Men om man tar viljan till försök som en kärleksförklaring... då är det inte så illa...

Bor i ett fint litet rum med gröna gardiner, tre blomster som fortfarande lever. Vissa behagar ännu till att blomma. Jag tror bestämt att det ska ge upphov till tillfredsställelse. Så nu tycker jag att vi tar en kort sekund och lutar oss bakåt i stolen o känner oss nöjda över att en av våra medmänniksor har lyckat göra en blomma lycklig... Är inte det fantastiskt?
Nåjo sekund slut. Vidare då... Jo jag kan berätta att jag har ett aldeles magnifikt skrivbord, så stilit så man kan nog inte beskrva det i ord... Det är grönt! Fast man ser inte så myckat av det för det har en benägenhet att dra till sig prylar av alla de slag. Vilket bara understryker hur lockande o fint det är.

Funderar nån varför jag berättar om mitt rum? Jo då kan jag säga att det är en nödvändighet att veta mina settings för att kunna tolka mina uttalanden... Behöver kanske inte säga att man använder grönt på sinnessjukhus för att lugna patienterna...

Well, well, funderar ifall det blir hem i helgen eller inte det är svårt beslut... Men kanske man borde slipp på lite loma från den här anstalten. Qui vivra verra!

Ha en bra dag!

Pirater i moderna kortbyxor

Alla verkar ha så mycket att skriva om, Tankarna flödar o människor delar med sig o sprider sina budskap via detta icke existerande medium... En liten fråga: Ifall du hör till denna kategori som tror sig ha något att dela med dig av, är du då en tankspridare?

Själv försöker jag att inte vara för tankspridd. Men ibland då det går riktigt fel så kan jag ta en plats i historien o rätta till saker o ting. Annars har jag en belägenhet att bli för ivrig och stor på mig och det leder bara till flum o gojja, så för tillfället har jag tagit ett steg tillbaka, samlar visdom o slickar mina sår.

Mycket är på tapeten, mest kanske Israel o allmän saknad... motivationsbrist vad gäller studier, men det är så ingrott så det är inte värt att nämna.

Tyvärr tror jag att jag hade rätt i mina aningar, That I'm better of igen efter separationen (låter allvarligt, and maybe it is)... Kan ju aktivera mig innom en rad intressen ifall jag inte vill sitta hemma och grubbla, fundera o lalla. Detta är lite dilematiskt (o anu är aktiv i förnyandet utav det svenska språket) Eftersom jag inte vill ha det bättre. Det har även visat sig vara svårt för mig att dra upp någon... Mycket lättare om man själv är på samma nivå eller under för då kan man antingen ha teamwork eller putta på underifrån, vilket underteknad är van att göra i egenskap som yngsta ungen i familjen.

Hur som helst ska återkomma om Israel efter lite research... Men jag fick ju denna timme att gå, förstår mig inte på sånt sätt, att ändra på föreläsningstiden en dag på förhand, som om man skulle gå o kolla läseordningen varje dag... Hur som helst kom alltså en timme för tidigt, men det gör egentligen inget, för jag har ett par nya skor (bara ytlig materialistisk lycka, är egentligen inte eftersträvansvärd)

Det är dock en bra dag! hoppas alla får det också:
Ha en bra dag!