Tiden är söndagnatt, hon sitter på tåget, på väg bort från det som i det vardagliga livet upplevs som blomstrande fantasier. Hon har börjat undra om fantasin en vacker dag kommer att upplevas som vardag.
Hon inser att hon inte varit omringad utav tillit, ärliget och äkthet. Att d som hon trodde sig veta och d som hon trodde sig känna inte alls stämde. En insikt som skär djupt in i barndomssjälen och orsakar ett sår som hon förövrigt bestämmer sig för att ignorera. Hon tyr sig till naturens egen helande kraft, tiden. Och hoppas att den gör sitt.
Dock medför detta att hennes hjärnsubstans väljer att skapa besvärliga sammansättningar, sådana som:
Vem litar hon på?
Vem tror hon sig lita på?
Var dra man gränsen för tillit?
Vad är dess definition?
Litar andra på henne?
O.S.V.
Mörkret sveper förbi. Ljusstrålar glimptar ibland till och förstör spegelbilden i fönstret. Natten framskrider. En natt som aldrig kommer att få en ledstjärna. För den stjärnan blinkar bara i fantasin, den som hon är på väg att lämna.
1 comment:
Du är ett mysterium, även om det alltid är roligt att försöka tolka skriverier av detta slag..
Post a Comment