Jag ritade mina cirklar i sanden, Det minns jag. Jag ville inte ha dem perfekta och klotrunda, för även jag förstod att de behöver inte vara perfekta för att var tillfredställande.

Jag minns att jag valde en cirkel, inte den största, inte heller den som var rundast eller den med den bredaste konturen. Nej jag valde en på måfå. Det spelade ju ingen roll för jag kunde ju alltid byta cirkel, rita nya om jag så ville.

Vad jag inte märkte var att min cirkel snart ändra dimmension, den steg upp ur jorden, upp ur sanden som jag hade ritat den i. Jag märkte inget förrän dörren öppnades. Jag visste inte ens att det fanns en dörr, för en dörr behövs inte till konturer i sanden, det är ju bara att stiga över sträcken!

Jag steg ut, är trot allt en varelse av nyfikenhet, det hör till våra egenskaper och det har varit vår börda sedan Edens lustgård. det är något jag kan acceptera.

väl ute var allt så annorlunda, allt det gråa försvann. kunde inte hitta något som kunde kallas vanligt.

Låter precis som det jag brukade drömma om i min bur...

Men vet du vad... Jag vände mig om för att gå tillbaka.

Men dörren var låst.

Det är väl tacksamt att jag inte har nyckeln, tacksamt att jag inte har möjlighet att fly, det tvingar mig att fundera om jag verkligen vågar leva i en värld utan gråa toner eller mörka skuggor. Vågar jag möta det som jag endast brukar skymta en skugga av? Det bästa med skuggor är att det behövs ljus för att de ska bildas.

Vågar jag,
leva i ljuset?
lita på ljuset?
längta med ljuset?

mark 10:17-31