Det kallas avundsjuka, det kallas högmod, det kallas Frid!

Hade tänkt mig att det här skulle bli ett genomtänkt o djupt inlägg med en fokuserad tes som avhandlas o konkluderas. Men det verkar inte bli så…

Man är lite för upprörd så man skriver lite för snabbt, men fingararna hinner ändå inte med alla gånger. Det som stör mig är denna ena ynka sak, och det är just för att den är liten o obetydlig, o för att den lyckats nästla in sig I “normala tankebanor” som jag finner det så mycket viktigare att ta avstånd från den. Det kallas Avundsjuka! Och det finns överallt, och hos alla och det är endast en normal ingivelse hos människans överlvnadsdrift, att endast de starka överlever… Det är vad vi lär oss, och det är vad vi brukar i vårt dagliga liv. Det är vad vi baserar våra råd till andra människor på, och det är vad djävulen klappar i händerna åt.

När har Kristna fallit för detta, "jag trodde att vi trodde att" alla är lika mycket värda? Att Jesus dog för våra synder så att vi inte ska behöva kravla oss fast vid dessa instinkter. Eller är det just det som är problemet, att det är instinkter som vi måste dö ifrån, som kommer naturligt med synden och som hör till köttet? Vilket som, så håller jag med François de la Rochefoucauld, avundet är definitivt svårare att bota än hatet...

Hat är rakt fram, då står man mitt emot varandra face to face och är beredd att dra sin pistol på given signal. Avund däremot nästlar sig in i människor, det smyger sig på och leder till att man en vacker dag tar sin pistol o går in i en skola och skjuter ner oskyldiga. Eftersom de är starkare än man själv är, och man kan inte tåla det... Naturen tar på så vis död på sig själv. Känner man sig svag så är man avundsjuk på de starka o tar till hjälpmedel för att förinta det. Men vilken gen förespråkar självförintelse efter det? Inga andra djur gör sådant, är det så att människoapan har byggt upp ett samhälle som hon inte kan leva i, som går mot hennes instinkter. Eller är det så att vi inte är apor?

Var fortfarande på missionskurs i helgen, en av missionärerna berättade att det svåraste eller tuffaste under hela sin tid på fältet var att känna avund från andra missionärer. Det här verkar lite osannolikt. Att man åker ut på Jesubefallning och kallelse att sprida evangelie som övervinner livet, men så visar man i handling hur man tar kål på det. Skamligt men ack så mänskligt!

Sedan har vi det andra diket också, det kallas högmod! Högmod är många kristnas sätt att tampas och bli kvitt avundsjukan på. Det är också en orsak till att kristna människor har fått ett dåligt rykte i världen. Detta att människor skjuter ifrån sig budskapet eftersom de känner att vi ser ner på dem. Huruvida detta är baserat på sann högmod hos oss eller om de i djupet av sitt samvete känner av skuld vet jag inte. Men att Kristna, du, jag, vi lätt anammar högdragsenhet gör det utan tvekan lättare för dem att förskjuta evangelium med "samvetet" i behåll.

Mitt emellan dessa två, det driftsbundna naturliga och avundsjuka köttet och högmodets utväg så ringlar en small stig. Denna lilla väg kallas frid! Den är inte lätt att gå på och man halkar lätt ner i diken, men som det är då man försöker balansera så går det mycket lättare om man fixerar blicken längre fram på en stadig punkt.

Keep your eyes on Jesus, och avundas inte. Du har redan det bästa man kan få... Ge ut av det och du ska få mera. Det är en paradox som du måste leva för att upptäcka.

Enjoy!