Något har hänt, vindarna vänder och knopparna brister

Vet inte hur jag ska förklara det så låt Karin Boye börja det hela:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

efter många om och ännu flera men så har jag inte anmält mig till Arcada i höst. Läser istället socialpsykologi på öppna uni, soc&kom. Och oj vad jag trivs. Psykologi är något som ligger mig varmt om hjärtat o efter första veckan så vågar jag faktiskt erkänna att detta är vad jag vill lära mig, detta är vad jag går o tänker på o vill ha besvarat, detta är kunskap som jag vill äga! Så på frågan, vad tänker du jobba med? Så har jag ännu inget svar. Men i 3 års tid så har det primära varit målet. Medan resan varit obehaglig. Nu njuter jag av resan istället, kanske kommer jag aldrig till målet?