O så står man där. Borta är allt det vettiga, allt det som man i normala fall vet, kan o tror blir luddigt. För nu är ingenting normalt. Plötsligt är man både stum o dum, o allt man är medveten om är att man står o hänger som ett fån. Men ändå kan man inte slita ögonen. Vilken tok man är, känns som att man skulle kunna gå raka vägen o panta sig så att man gjorde någon nytta...
Men visst är det kul!!! alla tider...
*ler* (det fjantiga leendet)
No comments:
Post a Comment