Skjuta moln bland stjärnorna

den 4 november 2005 beställdes tre biljetter tur/retur Finland- England... Jepp! Vi tyckte oss behöva lite omväxling i tillvaron så vi bestämde oss för att åka till London över en helg. Efter detta skulle min farmor antagligen säga något i stil med: ”Ja om jag hade haft pengar då jag var ung så nog sko jag ha fari jag o men vi var no så fatin tå”...

Men grejen är att man inte behöver vara rik för att resa i dagens värld. Det verkar som om jorden har krymt i takt med teknikens utveckling. Vilket jag tycker är helt underbart eftersom jag drabbas utav abstinensbesvär varje gång jag ser en karta och tvingas tänka på alla platser som jag inte har sett, känt och upplevt ännu. Den ovanstående meningen är gramatikliskt fel, Man får ALDRIG använda frågeord i en neutrel satsbildning, ups!

Hur som helst detta leder ju till att människor, kulturer och språk blandas och snart så kommer vi att vara en enda stor familj *gruppkram*... Nej inte ens jag är så naiv. Av någon oförklarlig anledning så har vi problem med detta ”big happy family konceptet” Istället blir ju allt mycket bättre av att vi gräver ner oss på varsin sida av en osynlig gräns och ser surt på varandra genom det osynliga gallret och skulle någon medvetet eller omedvetet våga bryta denna oskrivna överenskommelse så då har alla fått en anledning av att ägna sig åt människans favoritsysselsättning, att öppet utveckla (skapa) och försöka lösa konflikter. (mest skapa)

Undrar hur detta kommer sig. Beror det månne på vår begränsade sociala kompetens eller är vi helt enkelt bara tarvliga? Ett hundexempel skulle vara på sin plats här. Ifall du inte har gjort det, så ska du ta och iaktta våra dreglande glädjespridare i en hundpark någon gång. Det spelar ingen roll om de är stora, små, knottriga, pälslösa, örondinglande, strävsvansade eller hjulbenta. De flesta hundar kommer överens hur bra som helst utan vare sig tecken på rasism eller förakt ifall den nyfunna kompisen är blandras eller ej... Och vi trodde vi var intelligenta.