Saturday, October 25, 2008

En länk i mitt liv, to make the music fade.

Morgon stund hade guld i mund! men sedan vakande jag... O störde mig på det tilltvingade rimmet som sker på gramatikens bekostnad... Det skär sig.

Hur som helst. Skrev ett kort inlägg tidigare imorse men det var nog bara dittvingat. Nu kommer en fortsättning som också kommer att skära sig på förnuftets bekostnad...

Det började med Lasse. Han har rim o reson han. Winnerbäck heter han väl i efternamn. Han säger följande:

”Det kallas tvivel, det där som stör
det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
o jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur.
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
det känns tomt eller hur?”

Tacka Lasse för de orden.

De fick mig att ta på mig mina svettiga springkläder o ta tjuren i hornen… och plocka blommor åt Ferdinand.

Jag drevs ut i vildmarken för att reda ut mitt liv. Det ter sig nämligen som att livet runt omkring en krånglas ihop fastän man inte alltid tycker sig ha del av skeendet, ändå dras man in i det o förväntas ta tag i det. Inte alltid rättvist.

Men… det kallas livet.

Hur som helst, vi tar det från början. Om du har något som stör så tar det ofta en stund innan man hittar en frekvens där Gud kan börja jobba med en, det är alltid så mycket i vägen… Man ska bara... dratta i bäcken, snubbla på stubbar, halka på rötter, skaka ner ekkorrar ur träden, skrämma kaniner, vissla på hästar, mata daggmaskar åt katten (den var inte hungrig) sätta käppar i hjulen åt cyklisterna och krokben för löparna, dela ut pensionärspoäng för par med likadana träningsoveraler, kasta pinnar åt hundar, rispa sig på grenar o krama träden…

Innan man kan lugna sig lite för att komma till det väsentliga. Förlåtelsen o kärleken... o krama nån som är risig.

Det var ju lätt... NOT!

Men för att vara ärlig så löste det sig inte riktigt ännu, tror jag tar det här i kronologisk ordning så att ni kan få en inblick i varför Jesus behövde vara 40 dagar i öknen. Vi har inte ännu en tillräckligt lång tunga för att kunna snappa åt oss av tankarna som surrar lite längre bort. Vi får nog vänta några miljoner år ännu innan vi blir några långtungade, tjockskalliga hackspettar. Men misströsta ej, jag jobbar på det i egen kraft :D

Funderingar som är lite lättare att få tag kan vara sådant som kallas irritationsmoment, de brukar minsann inte hålla sig utom räckhåll. Exempelvis, att man stör sig på taktbefriade människor. För det kan jag erkänna att jag gör, det betyder inte att jag har något emot dem som person, men visst stör man sig om någon inte känner pulsen. Saknar rytmen. Visst? Och idag så var det jag som var störande. Tog mig ungefär en halv timme innan jag hittade lunket o kunde börja fokusera på invärtesproblem, som att ”Jesus led och dödde.”… (Det är del av kärnan som kommer så småningom, så bear with me (björna med mig för er som inte kan engelska))

Ville bara först tvinga in ett psalmcitat åt dig pappa. För det var dig som jag började tänka på näst. Och tänkte som så att intvinga psalmcitat e passande eftersom psalmer tvingar in rim. Dödde är inte heller svenska! (det analfabetiska moddabarnet har talat)

Alltså...

Var var jag, ja just det pappa ja, jo han fick sig några tänkvärda tankar över sina stigmataupplevelser. Än så länge har ett spjut genomborrat hans knä o en spik hans hand. Detta bara på några veckor så jag väntar bara på att foten ska få sig också. Jepp! Jag suckade åt ditt håll i mitt orytmiska lunk!

O då man tänker på pappa så får det en också att osökt tänka på mamma, som e så omedvetet kul. Vi uppskattar verkligen vår bodyjoghurt! :D o allt annat för den delen också. Måste nog ställa till med kalas här så att nån äter upp det nyfyllda skafferiet. Tack för att ni tog hand omer själva i storstan.

Det väsentliga alltså...

Ungefär vid den här tiden av länken. Det hade nästan gått en timme så tog musiken slut i öronen o Third Days sång ”please take away my life when I don’t have the strenght to give it away to you Jesus” lämnade att snurra i öronen… Och nu börjar vi komma till kärnan i äppelskruttet… O Lasses ord visade sig igen beskriva problematiken ganska bra….att jag är "som en fluga i smöret på någon annans kalas, vi proppar i oss och vaknar som as”.

Så jag vaknade alltså… som ett as.

Innan jag for ut så hade jag fått rådet att om det är något jag har gjort fel, så ska jag be om förlåtelse. Uppenbart och simpelt... o otroligt störande! Klart man ska be om förlåtelse om man har gjort något "fel". Men det ante mig att jag än en gång skulle tvingas be om förlåtelse för de bra sakerna som jag gjort... Det blir så paradoxalt, men jag upprepar Third Days lyrik igen: "Please take away my life when I don’t have the strength to give it away".

Det är inte mitt liv eller mitt kalas o varje gång jag gör saker i egen kraft så är jag där igen, tror jag gör Guds jobb men egentligen upphöjer jag bara mig själv. Det leder inte till något fruktbart. Nej, kalaset är inte mitt! Men jag är bjuden. Hurrah!

Vid den här tiden så hade jag lunkat på i 2 timmar o kan ju inte säga annat än att Gud också är tålamodets fader som väntar o halar in oss lite i taget. Fastän vi sprattlar emot.

Så summan av kardemumman är att det är bara att paketera in sitt högmod o ge det åt Jesus, han led och dödde för att få det, vem är jag att behålla det då? o man ska faktiskt ha med sig presenter på kalas, fastän de i mitt fall inte är något att skryta med. Men det är allt han vill ha...

Nu ska jag nog tänja…

4 comments:

Anonymous said...

lysandeLasse äger! Det var nog tur att du inte messade mig det där.
H// Gulle

Anu said...

Det kallas "kill your darlings"... klart jag hade kunnat korta ner det till 140 tecken. No problem :D

Anonymous said...

du är risig, så här får du en KRAM!

Hanna said...

Bra tekst Ann-Louise! Du är en vis kvinna.