russin-vindruva-russin-vindruva!

-RUSSIN! alla skruttar ihop ansiktet till små bollar. - VINDRUVA! alla dinglar med käken ner till marken o ser ut som apater.- RUSSIN! skruttet kommer fram. VINDRUVA! RUSSIN! VINDRUVA! RUSSIN!… Och ungefär vid den här tidpunkten av körövningen så upphörde intresset för en femåring. Måste medge att uppsjungningen förstod jag mig aldrig riktigt på när jag var liten. Fick ju ofta vara med på min pappas evinnerliga övande med sina körer, men hittade snabbt på mera intressanta saker att ägna mig åt. Men denna fas har ändå etsat sig fast i mitt minne för jag var så förvånad över att jag som liten läspande femåring med talsvårigheter kunde sjunga lika bra som de vuxna.- Mio-mio-mio-mio-mio-mio-mio. Det kan ju jag med, vad är det då för vits att öva så ofta? Det fanns liksom ingen logik i det hela.

Kom att tänka på detta häromdagen då jag o C. Experimenterade med russin-vindruva bön. (Är inte säker på att man får göra så, men vi kan väl skylla på att vi var båda trötta och det positiva var ändå att vi prioriterade bönen framom sängen, fast sen blir det ju som det blir, vid detta skede får man fundera om inte Gud har gett oss för mycket kreativitet och för lite omdöme) Hur som helst russin-vindruva var det. Det går ut på att när någon säger russin så ska man se ut som ett russin och be panikartat och krampaktigt för saker som kräver sådana åtgärder. När någon säger vindruva så ska man slappna av i hela ansiktet och kroppen och inse Guds otroliga nåd och trofasthet.... Dessa växlar man naturligtvis mellan i snabb takt så man hinner varken tänka det ena eller det andra för man blir så fokuserad på att skrutta o slappna av. De inledande datan i detta experimentet visar att man kan bli tokig med minder. Så det är alltså inget att egentligen bygga vidare på. Bra så! 

Men det fick mig att tänka på att våra yttre känslostormar har fått så många att stanna i uppsjungningsfasen. Om vi bara fokuserar på att snart kommer jag att känna annorlunda och nu måste jag börja förbereda för det, då kommer vi aldrig att få chansen att se att det här med känslorna kring Guds trofasthet endast är uppsjungningen. Jag tror att det är bra att man i början stretchar och töjer, dels för att värma upp och dels för att upptäcka den personliga amplituden mellan russinet och vindruvan. Men det är ju inte det som det hela går ut på! Jag skulle inte sjunga i kör för att bara få vara med på uppsjungningen. Vi värdesätter uppsjungningen och vet dess betydelse men det är ju nog själva sången, de synkroniserade tonerna och stämmorna, skapandet av musik som gör det värt att orka sjunga upp, (och för att man ska kunna göra sin del i kören krävs det ju att man värmt upp)

Skönheten i sången går inte att jämföra med själva uppsjungningen. Likaså med det kristna livet. Så många är fortfarande fast på uppsjungningen, vissa har ihärdigt klamrat sig fast där i hur många år som helst och vissa har blivit besvikna och gett upp. Och båda grupperna går miste om själva sången och musikarrangemanget. När vi har lärt känna Jesus då får vi börja sjunga upp, men det är inte hela poängen. Poängen är att sedan få vara med o skapa storverk, klassiker, att få leva livet som en del i ett musikstycke med en dirigent som har full kontroll och som ser helheten och vet hur det kommer att sluta. Han är flera steg före och kan förbereda sin kör för vad han vet ska hända på nästa sida, bygg aupp och väva in i arrangemanget vars helhet skapar något vackert som berör åhörarna, som ropar till åhörarna att det här är vad vi är ämnade till, han vill göra det, här och nu, tillsammans med dig och mig.

Därför gör det mig bedrövad då jag ser hur många som fortfarande ihärdigt och trofast övar RUSSIN-VINDRUVA-RUSSIN-VINDRUVA för att detta är den tro som de har blivit presenterade att ska vara  liv, och liv i överflöd, men det är ju bara början.