När var det egentligen som man föreställde sig att man skulle växa upp och klara allt själv, vara oövervinnerlig och ha svaren på allt?
Minns så väl att jag såg fram emot det. När jag gick i lågstadiet fanns det alltid dom vuxna som gick i gymnasiet att se upp till. Dom hade körkort.. och säkert familj och barn också. Tänk då man blir så gammal.
Jag måste alltså medge att jag är bitter över att jag aldrig får bli så vuxen så att jag kan klara mig själv. Barnadrömmen är krossad, jag borde ju vara tacksam över att jag alltid får vara Guds barn, att inte behöva känna den oro som ett liv på egen hand skulle medföra.
Men Gud vet hur mycket jag såg fram emot att få vara självständig, mogen och perfekt. Precis som mamma och pappa.Och även om jag försökte nu skulle det inte vara på riktigt...
bläää! (för att få en mogen slutkläm på det hela)
No comments:
Post a Comment