Solursprotes är ett ord

Om du hade ett ord, ett ord endast, för resten av livet. Vilket skulle det va?

Vad skulle du vilja förmedla, tjata på om, säga i ur och skur?

Tack, Fu&#, Luck, Populär, Jag, Mera, Fy, Ve, Nej, Revolution, Fred, Kommunism, Zanzibar, Sandlåda, Google, Fotboll, Kolhydrater, Viktigt, Inte, I, Klimat, Creps, Och, Så, Vidare, Punkt

Listan kan ju faktiskt göras nästintill oändlig. Men vi har ju det lätt för om man är kristen så måste man ju välja ”Jesus”. Allt annat vore ju hypokrati. Men kan ni tänka er att alla kristna skulle gå omkring o säga Jesus, Jesus, Jesus, Jesus. Va trött man skulle bli på det. Och det är för att vi, också vi kristna tänker individualistiskt i den här frågan. I alla fall jag tänkte. Vad skulle jag vilja kommunicera? Men oberoende av vilket ord man skulle välja så skulle det bli tjatigt, obetydligt och enformigt. (Om man då inte är en av de som klantar sig jämt då kunde ju förlåt, faktiskt ha sin betydelse.)

Vi kan ju inte gå omkring o tro att vi säger något om vi är individualister. Och för att säga något som vi påstår har betydelse som Jesus älskar dig, så skulle det behövas tre peroner. Var inte rädd, där behövs det tre till. Se upp för stupet fyra till. OCh helt plötsligt har tio personer en unik uppgift.  Och tänk på den peronen som har rädd som sitt ord, han hon behöver slippa in i en större kontext för att inte vara rädd.

I woun't take it from here... either

När var det egentligen som man föreställde sig att man skulle växa upp och klara allt själv, vara oövervinnerlig och ha svaren på allt?

Minns så väl att jag såg fram emot det. När jag gick i lågstadiet fanns det alltid dom vuxna som gick i gymnasiet att se upp till. Dom hade körkort.. och säkert familj och barn också. Tänk då man blir så gammal.

Jag måste alltså medge att jag är bitter över att jag aldrig får bli så vuxen så att jag kan klara mig själv. Barnadrömmen är krossad, jag borde ju vara tacksam över att jag alltid får vara Guds barn, att inte behöva känna den oro som ett liv på egen hand skulle medföra.

Men Gud vet hur mycket jag såg fram emot att få vara självständig, mogen och perfekt. Precis som mamma och pappa.Och även om jag försökte nu skulle det inte vara på riktigt...

bläää! (för att få en mogen slutkläm på det hela)

lever under påtryckningar av relativismens diktatur

-Anu, du har för många men i ditt liv!
-Har jag?
-Ja, du säger hela tiden, men, men, men
-Jaha, jag tänkte du menade män, som i karar.
-Nä, där skulle du kunna skärpa dig!

Pratade med miss X i telefon, tycker så mycket om henne och det fick mig att tänka på att det är oftast det känslobefriade som bäst indikerar ens tillstånd. Ungefär som hår och naglar, de kan berätta precis hur man har mått de senaste halvåret.

Här e mannen som varit objekt för mina tankar den senaste tiden

Så länge som jag har iaktagit detta ansikte, sett honom i ögonen, memorerat hans näsställning tittat hur ljuset och skäggstubben framhäver hans kindknotor... och funderat. Är jag utrustad med en apparat som kan förmå mig att älska honom?

Hans namn är Emmanuel och han bor i Rwanda.
Jag föreställer mig att han har fru och barn, bröder och systrar, går kanske till kyrkan på söndagar som de flesta. Skrattar med vita tänder och avskyr att gå på marknaden som de flesta män. Han lever säkert ett liv enligt normerna, så gjorde han också under folkmorden.

" They told me that they were going to show me where there were riches to be had. So we went there where the first family was living. And there they told me to kill the people, and I killed them. There were fourteen of them. We continued and we arrived at another family's house, where I killed three people. We continued, and we went to another family, and there i killed one person. There, that's what I did during the genocide."

Det är inte det att jag inte tidigare sett och hört om ondskan och demonen som fick sitt grepp om Rwanda förut. För det har jag. Jag har sett dess ansikte i många former tidigare. Men av någon anledning kommer jag inte över den här mannen. Emmanuel! Gud med oss...

Älska dig själv i första person

Det egoistiska kärleksbudet:
Du skall älska andra, inte dig själv.

Översättning:
Du älskar andra, för att du vill bli älskad.

Förklaring:

hämtad från: http://epherielldesigns.com/young-love-photo-journey

Du blir som du umgås. Och umgås du med någon som älskar dig så börjar du älska den personen han/hon älskar
Ergo. Du börjar älska dig själv i tredje person.

Så många diktare och lyriker påstår att kärleken är gränslös. Men i praktiken begränsar vi kärleken till personer som vi vill bli gränslöst älskade av. Umgänget blir herre över självet och får makten över vår person. Det är farliga grejjer.

För det är inte för intet som det står skrivet att du ska älska din nästa som dig själv. 
Detta är barnmat, jag behöver inte upplysa er om sådant. Men hur är det, ska din nästa få älska dig som sig själv, Oavsett vem han hon är?

Kan vi/du/jag tillåta sådant?
ska vi tillåta sådant?
Är det egoistiskt?

Jag vaknade denna söndagmorogon

Finns det många sätt att vara farlig på, eller bara ett?
Finns det många sätt att älska på, eller bara ett?
Om ett är svaret.
Vad kallas resten?

pyjamasbyxorna på antågande

Såg två modetrendiga sömngångare på stan igår. Alltså såna som går med pyjamasbyxor som om det var senaste skriket... Men jag kan säga att det är det inte än, det såg bara dumt ut i nutida kalla Finland.

Men jag anar med en skräckblandad förtjusning att om ett år eller så, då är det ute med långkalsongerna/tightsen o då är det pyjamasbyxor som gäller.

Vi Finländare är tydligen bara så där en 3-4 år efter Canadensarna i detta avseende.

För ett filtmonster så är detta början till en seger!

Snopet

Insåg just att jag blogggat i över 5 år, och att jag missade mitt jubileum.

Lite snopet men Tjohej vad det går undan!

"Man får välja själv och ta saker som de är,
är det jobbigt att tiden går å man blir äldre, eller kul att vara med?"
(elden-Lasse W.)

Jag röstar för det senare.

Kanske Cicci vill virka en bakelse åt mig för det. (Hon har övat på sånt, för hon har släktingar som inte vet av något bättre än att leka med virkad mat, och jag har numera inga problem med att förstå varför)

 

Am I Human because of other humans or because of God?

Din skugga försvann med dig.

Den hade inte förmörkat solen.

Den stod aldrig ivägen för vinden.

Jag sörjer bara konturerna den gav min vita vägg.

Om att vilja göra moln då himlen är perfekt blå

illustrerande bild från Johannesburg

Kämpar hårt för att inte göra saker komplicerat nu. Jag har en kråtanintsinkt i mig, men är rädd att om jag släpper lös den kan den mycket väl slita sig.

Det är verkligen som tvål, allt [läs vänskap] har blivit så flytande o komplicerat att komma åt. Det enda man egentligen kan räkna med då man ska klura ut var och hur innehållet från behållaren ska komma ut är gavitationen, oftast kommer det neråt. Men även det är inte längre en självklarhet.

Förr behövdes inte ens en behållare, då var det här med vänskap i fast form... Kanske det är därför jag vill krångla för att få tillbaka det till en konturfast struktur, lättillgängligt och öppet utan extra plastbehållare med en vipo eller knapp att trycka eller vrida på, Eller är det en sensor som känner av ens närhet... Eller ska man klämma på den eller skaka? SUCK. Saken är väl sanningen att i några fall har jag inte klurat ut det ännu, och det är det som gör att jag krånglar. För jag kan ju inte bara ge mig. 

o Jo jag har varit till Joburg också, i nån vecka. Det var riktigt trevligt där.