Som jag har väntat, funderat och undrat över om den ska dyka upp igen... Det är nästan nog så att den hör till så det vore ju underligt annars och jovisst nog kom den till slut jag pratar inte om Stockmanns hullut päivät eller att de desperata hemmafruarna ska börja sända fån nelonen utan... Låt mig presentera: höstdepressionen 2005!

Detta är ett näst intill oundvikligt dilemma som man bara måste ta sig igenom. Symptomer: trött, sur, butter och inåtvänd och allmänt ironisk. Man känner sig helt enkelt upphängd och nerslängd.

Orsaken till detta tillstånd är en naturlig övergångsperiod, precis som djur som byter päls så tror jag att vi också behöver förbereda oss och anpassa oss till de kommande karga månaderna. Vi har helt enkelt utvecklat depressiva instinkter som framkallar tröstätande som resulterar i ett extra fettlager som i sin tur är en nödvändig åtgärd för att överleva vinterkylan... Varför kan vi inte bara flyga vår kos som våra vänner fåglarna?

Botemedel då? Jodå, så länge det finns liv så finns det hopp och så länge det finns hopp så finns det grodor och grodyngel. Man kan alltså försöka förkorta denna övergångsperiod genom att helt enkelt låtsas stå över naturens lagar och med hjälp av Classical conditioning (läs om Pavlovs hundar, behaviorism, psykologi) manipulera kroppen till att tillfredställa sig med något annat än mat som t.ex. materialism... Denna manipulation kan dock leda till smärre ekonomiska problem men man har ju som sagt valmöjligheter.

Alltså när depressionen sätter klorna i dig så kan du
äta glass
köpa skor
lägga dig raklång under sängen och vänta på att dö (eller att gå i ide)

En liten parentes: Det bör påpekas att det icke är en vetenskapligt godkänd undersökningsmetod att dra paralleller mellan en persons skobestånd och dennes mentala hälsa. Alltså man kan köpa skor i andra än depressiva sinnestillstånd... parentes slut.

Innan jag slutar så vill jag påpeka att jag är medveten om att det finns en Gud som sitter och småler åt mig och mina wannabe problem... Jag har ju trots allt allting som jag kan önska mig och försöker bara göra mig märkvärdig genom att låtsas vara hypokondriker... Men jag tar inte mig själv på allvar i sådanna här tillstånd och det känns bra att vara ”misserable” ibland det får en att uppskatta de goda stunderna i livet så mycket mera, och att se ljusglimtar i de små sakerna... Som att få picka hål på en ovanligt stor såpbubbla då man diskar eller se två ekkorrar som snurresprättar omkring bland träden eller att höra löven prassla under skorna då man går...
Slutsats: Egentligen ska man vara glad över att man blir deprimerad...